Glasvegas - Euphoric /// Heartbreak \\\

Vad kan jag säga om Glasvegas? Vad kan jag säga om ett band som för mig överskrider de musikaliska och känslomässiga gränser jag kan och känner till?

Vad sade folk om Beatles? Hur hyllades Elvis Presley? Finns Gud?

Glasvegas gör med mig, kroppsligen och själsligen vad Håkan Hellström gör med pubertala 14-åringar i Göteborg. Jag kan fullständigt ärligt säga att Euphoric /// Heartbreak \\\ är ett av de absolut bästa albumen jag någonsin hört. Punkt.

Ett försök till objektivitet leder till ett konstaterande om ett långsamt men otroligt vackert intro ("pain pain never again") innan "The World Is yours" vänder uppochner på musik as I know it. För vem säger att sorg och smärta är dåligt? Här beskrivs olycklig kärlek och djup ångest på ett så ärligt sätt att det är näst intill omöjligt att lämnas oberörd. Klimax väntar då James Allan sjunger de simpla men ack så svåra orden "You don't need me as much as I need You" och Jonna på trummor spelar som om livet stod på spel.

Vidare väntar en kavalkad med osannolika toppar och makalöst höga bottnar. Favoriter finner jag i "Stronger than Dirt", "Dream Dream Dreaming" och "Euphoria, Take My Hand".

Efter att ha lyssnat igenom albumet om och om igen kan jag konstatera att jag inte tröttnar. Det växer sig starkare för var dag och lämnar mig närmast med en oro och ångest innombords; kommer jag någonsin känna så här igen?

Betyg: 98/100

Stars - The Five Ghosts

När mina gamla favoriter Stars kommer med ett nytt album tas det självklart emot med öppna och en aning partiska armar. Efter bara minuter märker jag att detta är en ytterst ojämn skiva, jag hör delar jag skulle döda för och delar jag vill dö av om vartannat.

Vackra Dead Hearts och ösiga Wasted Daylight följs upp av den skitdåliga I Died So I Could Haunt You som nästan gör mig lite arg. Toppen är dock inte långt borta och redan i nästa spår Fixed förmedlar Stars modern pop-musik i sitt renaste slag.

Det fortsätter på inslagna väg med toppar som He Dreams He's Awake och The Passenger och nederlag som Changes och We Don't Want Your Body.

Betyg: 76

- Hekt OK men inget man minns om 1 år.

Genre: Rock, Indie-Rock

Releasedatum: 21 / 6 - 2010

Bäst: Wasted Daylight

NågotHeltAnnat

Då musiken uppenbarligen står på kollektiv stand by har jag tydligen blivit modebloggare

(eller "Mode Bloggare" som det kanske heter).

Dagens "nej" får gå till Converse i allmänhet och det grisiga i att knyta skosnörena ett varv runt sitt eget ben. Ush, fy och blä!

Återkommer snarast med något relevant.

Letar...

Söker frenetiskt efter något nytt album att sätta tänderna i men det är som att alla artister kommit överens om att "I Juni släpper vi bara skit-album".

Gamla favoriter som Oskar Linnros gör "hissmusik" som liksom flyter genom huvudet och samlar damm i hörnen, gamla härliga Keane skämmer ut sig med sitt nya fullständigt värdelösa skitalbum, det är så sliskigt att jag ibland får fysiskt ont av att lyssna på det.

TACK för det, då kanske man kan vara utomhus istället, musikaliskt sätter vi dock ett stort hopp till Stars nya "The Five Ghosts" (Jag vet, hemskt albumnamn) som kommer brytas ned på väg till jobbet idag.

Blir väl lynchad för detta men...

...förstår inte hypen med Oskar Linnros "Vilja Bli".

Bra texter och trevlig melodi men det är inte särskilt spännande eller vidare underhållande.

Men lite småtrevligt lallande har ingen dött av. Trodde dock att han kunde skapa något nytt och eget efter fantastiska Snook.

Bu!

Citat

Thurston Moore, Sonic Youth:

“Some people see rock & roll as youth culture, and when youth culture becomes monopolized by big business, what are the youth to do? I think we should destroy the bogus capitalist process that is destroying youth culture by mass marketing, and commercial paranoia behavior control. And the first step is to destroy the record companies.”

Johnossi - Mavericks

Det har snackats mycket om det stora mörker som lagt sig över Johnossi och bandets tredje hypade studioalbum.

Mörker eller inte, John och Oskar skapar här Sveriges just nu bästa Rock-musik. Det är gradvis stegrande, svängigt, tungt och det tidigare nämnda mörkret sveper liksom in varje låt i mystik och gåtor, något jag kan tycka saknas i dagens svenska (och internationella) musikbranch.

Det finns oändligt mycket mer man kan säga om detta album, man kan bryta ner det i de små partiklar och särskåda varje ton och trummslag. Men jag gör det inte, den råhet Johnossi besitter fungerar bäst så här, stäng av tänkandet och analyserandet.. Lyssna bara.

1. "Mavericks"
2. "Dead End"
3. "Houses"
4. "Roscoe"
5. "Bed on Fire"
6. "What's The Point"
7. "No Last Call"
8. "Come Along (There's A Gene)"
9. "Worried Grounds"
10. "Sickness"

Betyg: 85

Genre: Rock, Indie-Rock

Releasedatum: 28 / 4 - 2010

Bäst: Dead End, No Last Call

Lyssna: Spotify

Mellanslag

I förbifarten kan nämnas att Johnossis senaste Mavericks överstiger förväntningarna samtidigt som Robyns Body Talk Pt. 1 hittills varit lite av en besvikelse.

För övrigt ger Owl City och Melissa Horn mig kraftiga obehagskänslor.

The Radio Dept.

Det faktum att vi i Sverige har världens kanske bästa "förmedlare av ljud" tycks allt för ofta gå obemärkt förbi.

Därför ska jag i rättvisans namn lista och beskriva The Radio Depts allra bästa verk.

Nya skivan Clinging To A Scheme har ju som (förhoppningsvis) bekant levererat magi ända ut i fingerspetsarna och tidigare album har varit minst lika bra... Så:

Håll ut, inom kort kommer Radio Depts bästa låtar.

VC gillar

Crystal Castles - Batism

Psyko-trance i sin bästa form... Knappt någon bas och grymt blippande gör detta till en sommar-favorit.

Caribou - Jamelia

Här har vi då en av årets hittills bästa låtar som bara blir bättre och bättre... Sanslöst.

Dr. Dog - Shadow People

Härlig bonn-pop när den är som bäst.

The Tallest Man on Earth - Troubles Will be Gone

Leksands egen Dylan får originalet att blekna (om man får säga så)

Vi tycker om:

The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt

Sveriges kanske bästa export, "Bob Dylan-folk-pop" i sin absolut bästa form.

MGMT - Congratulations

Tillbaka, jämnare, svängigare och bättre

Delorean - Subiza

Shout Out Louds möter Of Montreal

Caribou - Swim

Elektronisk, svängig "Erlend Öye-sound"

The Radio Dept. - Clinging To A Scheme

Det har gått 4 år sedan Radio Dept släppte Pet Grief och väntan på Clinging To A Scheme har stundtals varit olidlig. Vi kan ganska tidigt in i skivan bekräfta att väntan dock inte varit förgäves; Radio Dept. är fortfarande samma band och egentligen har inte så mycket hänt sen Lesser Matters 2003. Man har behållit det som gör soundet så fantastiskt, trummorna, syntarna och Johans lite tillbakadragna och ibland nästan tysta sång.

Det känns nästan som att Clinging To A Scheme är en blandning av de två tidigare albumens bästa delar. Ångesten och djupheten från Lesser Matters blandas med de lite gladare tongångarna från Pet Grief. Resultatet är bländande och ibland faktiskt helt otroligt bra. Man får känslan av att det här är en genomtänkt platta, låtarnas följd känns naturliga och helheten är enormt tilltalande.

Topparna är många men ska jag välja ut några får självklara Heaven's On Fire stå för allt det som gör Radio Dept. till ett av Sveriges bästa band. Never Follow Suit känns nyskapande, lite funkigare sound men ändå vilande på samma musikaliska bädd som Lesser Matters. Första singeln David är svår att inte nämna, med sin fantastiska melodi och grymma beats.

Slutligen kan väl sägas att Radio Dept. i och med CTAC befäst sin plats som Sveriges bästa pop-band och Sommarens bästa inköp kan nog vara biljetter till Way Out West där de ses live i Augusti.

1 Domestic Scene 2 Heaven’s on Fire 3 This Time Around 4 Never Follow Suit 5 A Token of Gratitude

6 The Video Dept. 7 Momery Loss 8 David 9 Four Months in the Shade 10 You Stopped Making Sense

Betyg: 90

Genre: Shoegaze, Indie, Pop

Bolag: Labrador

Releasedatum: 21 / 4 - 2010

Bäst: Never Follow Suit, Heaven's On Fire

Lyssna: Spotify