Volcano Choir - Unmap

Förväntningarna var för mig enorma när Justin Vernon (Bon Iver) släppte nytt album tillsammans med Indie-proggarna i Collections of Colonies of Bees. Jag anser nämligen att Bon Ivers egna album For Emma, Forever Ago från 2008 är något av det bästa som släppts i den genren under hela 2000-talet.

Efter några genomlyssningar kan jag inte undgå att känna mig aningen besviken, inte för att det på något sätt är dåligt... Men jag hade faktiskt förväntat mig mer sång à la Bon Iver, vilket i sig kanske är tråkigt och väntat men just Justins röst hade jag hoppats skulle få mer utrymme. Nu får man istället något helt annat då det instrumentala fått en väldigt central roll. Det är en maffig ljudkullis med härliga post-rockvibbar och svängiga handklapp.

När han så får sitt utrymme med sången är det självklart lika skört och perfekt som tidigare vilket gläder mig enormt mycket.

Unmap är ett mycket tyngre album än For Emma, Forever Ago och jag tror att mottagandet kommer bli därefter; "förståsigpåarna" älskar det men jag tror inte att det når ut till en lika bred och stor publik som det faktiskt är värt att göra.

01 Husks and Shells

02 Seeplymouth
03 Island, IS

04 Dote

05 And Gather

06 Mbira in the Morass

07 Cool Knowledge

08 Still

09 Youlogy

Bäst: Seeplymouth och Still

Betyg: 77/100 - I slutändan, fruktansvärt bra. Jag behöver bara ändra (inte sänka) förhoppningarna.

Múm - Sing Along To Songs You Don't Know

Det är något hemligt och spännande med band från Island. Det görs musik där som det inte görs musik på något annat ställe i världen. Från de självklara stjärnorna Björk och Emiliana Torrini till legenderna Sigur Rós.

Visste man inte det innan så kan man snabbt konstatera att även Múm är från samma förtrollade ö. Glada trallvänliga låtar blandas med inslag av allt från helt och hållet onaturliga ljud till Xylofoner och mungigor. Man lämnas definitivt inte förberedd på vad som ska hända, jag tror inte ens att bandet själva är säkra på hur allt ska se ut och låta.

Just därför det är svårt att inte tycka om Múm, den barnsliga lekfullheten (Húllabbalabbalúú) och den nästan överdrivna "idyllkänslan" (Prophecies and Reversed Memories) gör att man ser dem som en lite dum kusin som man inte kan slita sig ifrån.

Tyvärr tycker jag dock att Sing Along To Songs You Don't Know är ett steg i fel riktning jämfört med bandets tidigare album som Finally We Are No One från 2002 och debuten Yesterday Was Dramatic, Today is OK från 2000.

Man kan väl knyta ihop det med att säga att Múm har gjort ett album som definitivt bör nämnas i positiv mening men som inte kommer komma till historien som det bästa de gjort.

1. "If I Were a Fish" – 4:16
2. "Sing Along" – 5:39
3. "Prophecies and Reversed Memories" – 4:06
4. "A River Don't Stop to Breathe" – 4:45
5. "The Smell of Today Is Sweet Like Breastmilk in .." – 4:47
6. "Show Me" – 3:45
7. "Húllabbalabbalúú" – 3:27
8. "Blow Your Nose" – 4:07
9. "Kay-Ray-Kú-Kú-Kó-Kex" – 3:57
10. "The Last Shapes of Never" – 2:27
11. "Illuminated" – 4:09
12. "Ladies of the New Century" – 3:45

Bäst: Hullaballabalú och Prophecies & Reversed Memories

Betyg: 79/100 - Eller en svag 8:a. Det är på håret.

Anna Ternheim Live @ Théâtre Alhambra, Paris 23/9

Jag kommer till den här spelningen med sparsamma förhoppningar då jag aldrig riktigt tagit till mig Anna Ternheims låtar i full utsträckning.

Jag vandrar hemåt i Parisnatten med ett stort leende på läpparna då Anna gjorde precis allt rätt i dryga 80 minuter.

Annas sköra men ändå så självklara röst ackompanjeras perfekt av svängiga gittarslingor, fantastiska pianoäventyr, dov trumpet och en fantastisk Kontrabas.

En ganska tråkig publik mjukas upp av Annas härliga svenska skolfranska och hon får stående ovationer långt efter sista låten, en mysig helakustisk version av Summer Rain.

Bäst: "Jag pratar om Mad Men" (Annas förklaring till gitarristen om vad hon (försöker) säga till publiken på franska), Summer Rain, och Tribute to Linn

Betyg: 9/10 - Det är lugnt, skört och försiktigt men fruktansvärt vackert.

The Passion Pit - Manners

The Passion Pit's debutalbum Manners är väl värd ett omnämnande. Det är ett album i stil med MGMT och Mew. Lägg även till inslag av Euro-disco från 90-talet så är du nästan framme.

När jag lyssnar på låtarna kommer jag ganska snabbt fram till att det definitivt inte är dåligt. Det finns väldigt bra delar och en del lite sämre delar. Men de riktigt bra delarna tycks helt enkelt bli för få och "super-mainstreamen" härskar för det mesta. Kanske speciellt mycket i den så kallade singeln The Reeling som faktiskt inte är långt ifrån värdelös och beige.

Favoriter är istället trallvänliga Eyes As Candles och föga överraskande Sleepyhead som spelats ganska flitigt i electro, lo-fi och indie-sammanhang.

Denna skiva kan enkelt sammanfattas för mig som något jag i ärlighetens namn tycker är bra men som aldrig riktigt ger mig något, vare sig glädje, sorg, lycka eller eufori... Man förblir liksom lite oberörd.

1.	"Make Light"	4:56
2.	"Little Secrets"	3:59
3.	"Moth's Wings"	4:16
4.	"The Reeling"	4:48
5.	"Eyes As Candles"	4:08
6.	"Swimming in the Flood"	4:59
7.	"Folds in Your Hands"	3:39
8.	"To Kingdom Come"	4:04
9.	"Sleepyhead"	2:55
10.	"Let Your Love Grow Tall"	3:32
11.	"Seaweed Song"

Bäst: Eyes as Candles & Sleepyhead

Betyg: 6/10 - Kan tyvärr inte bli högre än så här.

The XX - xx

Så till Englands nästa bidrag till den musikaliska världseliten. The XX är fyra 20-åringar från sydvästra London som gör en form av svävande drömlik elektro-pop. Det finns inslag av allt från tidigare nämnda JJ och The Antlers till Kings Of Convenience.

För att vara ett debutalbum är XX fruktansvärt bra. Första spåret Intro är helt instrumentalt med grymma beats och en fantastisk öppning av albumet. Vcr känns lite som en smyg-flört med Glasvegas och ett av mina favoritspår Islands låter som The Whitest Boy Alive i sina bästa stunder.

Albumets absolut starkaste del är avslutningen med Infinity, Night Time och Stars. Det är dessa tre spår tillsammans med Intro som gör att jag med spänning väntar på bandets kommande musik. Det kan bli riktigt riktigt bra.

Ska jag nämna något negativt är det att det känns lite kort, hela skivan är endast 38 minuter lång och det är faktiskt lite tråkigt.

1. "Intro" – 2:08
2. "VCR" – 2:57
3. "Crystalised" – 3:22
4. "Islands" – 2:41
5. "Heart Skipped a Beat" – 4:02
6. "Fantasy" – 2:38
7. "Shelter" – 4:30
8. "Basic Space" – 3:08
9. "Infinity" – 5:13
10. "Night Time" – 3:37
11. "Stars" – 4:23

Bäst: Intro och Infinity

Betyg: 91/100 - och det här ska vara en debutplatta!?

Mew - No More Stories are told today, I'm sorry they washed away. No more stories. The world is grey. I'm tired. Let's wash away ...

Jag har alltid (läs "i 3 år")varit väldigt delad när det kommer till Mew. Finner mig själv ofta med bandet i lurarna, glatt nynnande. Andra stunder känner jag bara ett starkt obehag för gruppen, som en efterhängsen förkylning som inte tycks vilja lämna just öronen.

Men ärligt talat, allt beröm till Danmark, men inte har de väl genererat så mycket i musikväg i modern tid? The Raveonettes och Olsen Brothers är på rak arm 2 band utöver Mew som jag kan komma på kommer från Danmark. Just därför vill jag mottaga Mew med de öppnaste av famnar, ge Danmark ett frikort in i musikvärlden.

Frågan är om det behövs, för trots att obehagskänslorna och den överdrivna ångesten är stark även i No More Stories Are Told Today, så är det riktigt bra, förvirrande bra. Måste dock medge att det, som så många andra anser, tog lite tid innan det riktigt fastnade. Men fastnar, det gör man, vare sig man vill det eller inte.

Öppningslåten New Terrain vittnar om bandets experimentella och kreativa sida, uttragna ljud och robot-aktig sång som vilar på väldigt säkra melodier och intressant text.

Beach tar mig till Mews tidigare alster från albumet Frengers och det är svårt att inte bli berörd.

Bandets absolut starkaste sida är ångest, längtan och deppighet.. Kanske lite tråkigt men i Silas the Magic Car får de verkligen utlopp för allt det där under dryga 4 minuter.

Det finns egentligen bara ett spår som känns lite uppåt, på ett lite udda sätt; Hawaii känns som en glad resa till ett avlägset land, men aldeles ensam. Ungefär.

Favoritspåret är näst sista låten Sometimes Life Isn't Easy där man känner en grym tyngd och styrka genom hela låten, det är ett riktigt lyckopiller faktiskt. ("The Mew-way")

1. "New Terrain"
2. "Introducing Palace Players"
3. "Beach"
4. "Repeaterbeater"
5. "Intermezzo 1"
6. "Silas The Magic Car"
7. "Cartoons and Macramé Wounds"
8. "Hawaii Dream"
9. "Hawaii"
10. "Vaccine"
11. "Tricks of the Trade"
12. "Intermezzo 2"
13. "Sometimes Life Isn't Easy"
14. "Reprise"

Bäst: Sometimes Life Isn't Easy

Betyg: 90/100 - Fan, de har gjort det igen