Joshua Radin Live @ Debaser Medis, Stockholm

Gamla Scrubs-klassikern Joshua Radin tog sig till Stockholm lagom till årets första snö för att värma de nedkylda Stockholmarna.

Musikaliskt var det precis så bra som jag trodde; lugnt fint och nästan perfekt. Det var i mellan- och försnacket som Joshua visade sig vara en riktigt rolig och härlig kille. Det är inte långt ifrån att han skulle kunna jobba med att bara prata, han fick nog alla (inklusive de bakom glasväggarna) att känna sig både delaktiga och välkomna.

Konsertens minus var nog sista delen när han försökte rocka till det, resultatet var någon form av Texas-hillbilly-rock som han helst kunde hoppat över.

På det stora hela var det ändå en fantastisk konsert!

Betyg: 77/100

Bäst: Den självklara Winter, Closer och Mellansnacket från Joshua.

Mellanslag

Känner att jag efter en sågning på ett tips från handsken borde hylla något annat som han tipsat mig om.

Det är alltså vad jag ska göra efter konserten ikväll. Texten kommer förmodligen imorgonkväll!

Muse - The Resistance

Önskningar bifalles alltid!

The Resistance är så vitt jag kan se Muse sjunde album. Har aldrig tidigare riktigt lyssnat in mig på denna grupp och The Resistance är definitivt inte början på en ändring.

Okej visst, det är en bra skiva! Men den är ju bara så fruuuuuktansvärt tråkig så jag inte ens har ord för det.

Till dagens jämförelser:

• Muse är som kalsonger, alla (nästan) använder dem, men inte fan är det många som gillar dem.
• Muse är en blandning av många fantastiska band; U2, Queen, Radiohead osv... Ju fler kockar desto sämre soppa..

Missförstå mig verkligen inte, jag tycker verkligen att de är bra, på riktigt. Men jag sitter här och får känslan av att äta på min egen tunga. Den är säkert jättegod men det skulle göra så förbannat ont.

Låter det inte ibland som mjuk mainstream-"hårdrock"?

Betyg: 38/100

Bäst: Jag vet att jag med största sannolikhet ändrar mig angående denna skiva men i dagsläget gillar jag det inte, tyvärr!

Why? - Eskimo Snow

Ett i ärlighetens namn ganska underligt album; experimentell indie-pop blandas med mycket hip-hopinfluenser när Why? är tillbaka med sitt senaste album Eskimo Snow.

Jag måste säga att jag blir imponerad, för trots att varje låt till en början känns ganska oklara märker jag att jag gillar det mer och mer. Redan andra låten January Twenty Something ger mig väldigt glada vibbar och det fortsätter genom skivan med den solklara toppen Against Me och grymma This Blackest Purse.

Sångaren Yoni Wolf har själv sagt att detta album är det längsta ifrån Hip-Hop han någonsin gjort, kan inte avgöra om det är bra eller dåligt men skivan gör mig definitivt mycket glad.

1. "These Hands" - 1:47
2. "January Twenty Something" - 2:24
3. "Against Me" - 5:12
4. "Even the Good Wood Gone" - 4:19
5. "Into the Shadows of My Embrace" - 4:35
6. "One Rose" - 3:53
7. "On Rose Walk, Insomniac" - 2:08
8. "Berkeley by Hearseback" - 3:40
9. "This Blackest Purse" - 5:16
10. "Eskimo Snow" - 2:29

Bäst: Against Me

Betyg: 81/100 - Oklar Genre, självklar skiva!

Kings of Convenience - Declaration of Dependence

2004 släpptes Riot On An Empty street och albumet var lika bra då som det är idag. Ändå är det verkligen på tiden när nu Kings Of Convenience släpper sitt tredje studioalbum Declaration of Dependence. För visst, "den som väntar på något gott..." Men 5 år är i längsta laget.

Kritiker kan snabbt såga albumet med ord som: "Det har inte förändrats alls", "det är exakt samma låtar som på tidigare album" och "det är bra men väldigt tråkigt". Jag kan hålla med alla dessa påståenden, ändå vill jag hävda att jag inte känner någon tvekan eller besvikelse när jag hör dem.

Det är nämligen omöjligt att ogilla Erlend Oye. Vare sig han ställer sig ensam i DJ-båset eller spelar med Whitest Boy Alive och KOC så är det alltid så fruktansvärt bra. Det är allvarligt talat svårt att beskriva den känsla som den norske gutten lyckas frambringa med sin faktiskt inte allt för sensationella röst.

Till senaste skivan då, som faktiskt är långt ifrån någon överraskning i någon aspekt över huvud taget. Allt är istället precis så som vi vill att det ska vara. En försiktig början med höjdpunkter som den fina balladen Me In You och den försiktiga glädjen i Boat Behind. På gott och ont finns det ingen ny I'd Rather Dance With You, den som kommer närmast är nog Peacetime Resistance som med de karaktäristiska stråkarna skapar en väl omtyckt stämning.

1.	"24-25"
2.	"Mrs. Cold"
3.	"Me in You"
4.	"Boat Behind"
5.	"Rule my World"
6.	"My Ship isn't Pretty"
7.	"Renegade"
8.	"Power of not Knowing"
9.	"Peacetime Resistance"
10.	"Freedom and its Owner"
11.	"Riot on an Empty Street"
12.	"Second to Numb"
13.	"Scars on Land"

Bäst: Måste nog bli Boat Behind och det faktum att de äntligen släppt ett nytt album.

Betyg: 78/100 - Alltid högt för KOC, men för högre än såhär behövs något nyare.

Casiokids & Au Revoir Simone Live @ Cabaret Sauvage, Paris

Jag gick dit för en spelning med solklara Au Revoir Simone... Jag lämnade Cabaret Sauvage med ett nytt favoritband; Norska Casiokids klev in som förband och det var kärlek vid första ögonkastet.

Casiokids

Casiokids liknar egentligen alla svenska indie-elektroband. Ändå är de så speciella. Melodier från Slagsmålsklubben och The Tough Alliance blandas med sång från Simon & Garfunkel och glädje från Håkan Hellström. Man kan inte bli annat än glad.

När väl kvällens huvudakt klev in var såklart inte de heller en besvikelse. Au Revoir Simone spelade främst låtar från sitt senaste album och scennärvaron var total. Inte en enda låt lämnade en oberörd. 10-poängarna var fantastiska Only You Can Make You Happy, som liksom etsade sig fast och vägrade släppa taget, och Shadow som långsamt byggdes upp till konsertens kanske bästa spår.

Au Revoir Simone

Au Revoir Simone är verkligen värda all den beröm de fått på senaste tiden och den här spelningen gör det verkligen inte sämre.

Bäst: Casiokids, Shadows och Only You Can Make You Happy

Betyg: 91/100 - helheten var fruktansvärt bra, från första låt med Casiokids till sista låt med ARS