Patrick Watson - Wooden Arms

Patrick Watson är namnet på sångaren i bandet med samma namn. Trots två tidigare album och årets release har inte bandet fått något vidare genomslag i Sverige. Det är väldigt tråkigt då inte minst Wooden Arms är ett fantastiskt bra album.
Patrick låter som en mogen och självklar Antony Hegarty (sångare i anthony and the johnsons) och musiken är en blandning av klassiska stråkar, moderna pianoslingor och spännande inslag som till exempel en cykel i singeln Beijing och kobjällror i Tracy's Waters.

Det känns, trots lugnheten och försiktigheten, aldrig ointressant eller tråkigt. På något sätt lyckas bandet streta och jobba åt samma håll och uppmärksamheten bibehålls.

"Proffsens" åsikt om albumet är väldigt intressant då den har varit väldigt varierande. Från NME's 9/10 till Pitchfork Media's 3.3/10. Just denna inställning och bedömning av skivan gör den än mer spännande, vetskapen om hatet respektive kärleken till den gör att man hittar en ny dimension, det öppnar upp för ett mer kritiskt och öppensinnigt tänkande.

1.	"Fireweed"
2.	"Tracy's Waters"
3.	"Beijing"
4.	"Wooden Arms"
5.	"Hommage"
6.	"Traveling Salesman"
7.	"Big Bird in a Small Cage"
8.	"Down at the Beach"
9.	"Man Like You"
10.	"Where the Wild Things Are"
11.	"Machinery of the Heavens"

Betyg: 7/10 - En stark sjua för ett fantastiskt men inte perfekt album.
Bäst: Tracy's Waters & Trummorna i Beijing

Bibio - Ambivalence Avenue

Stephen Wilkinson a.k.a Bibio var fram till förra veckan ett helt okänt namn för mig. Som tur var har det ändrats nu. Bibios nyaste album är en riktig "eye opener" för ny modern musik. Ett praktexemplar på att inte befinna sig i en speciell genre, att inte sätta sig i en nisch. Här blandas hip hop-beats med skör sång och funkig soul. Tangon dansar vals med housen.

Första spårt, Ambivalence Avenue är en trivsam låt som för tankarna till Beirut eller Fleet Foxes. Spår två, Jealous Of Roses överraskar direkt som en funkig låt à la Black Eyed Peace (jo, faktiskt)
Sen fortsätter det så, från nästan Death Cab-liknande spår som Haikuesque (When She Laughs) till rent instrumentala elektrosessions som Sugarette och vidare till något som närmast kan liknas vid Belle & Sebastians lugna sånger i Abrasion och The Palm Of Your Wave.

En spännande och överraskande låt är Lovers Carvings som börjar med helt instrumentella akustiska toner för att mitt i vända och slå till med sväng och elektriskt handklapp. Riktigt bra! S'vive bjuder på flummig, blippig och knas-folk-elektro; experimentell, nyskapande och väldigt spännande. Sist kommer Dwrcan och knyter ihop säcken med ljud som för en till Burial och Four Tet.

Bibio har här gjort ett av årets hittills bästa album. Rekommenderas starkt!

1. "Ambivalence Avenue" – 3:42
2. "Jealous of Roses" – 2:35
3. "All the Flowers" – 1:05
4. "Fire Ant" – 4:58
5. "Haikuesque (When She Laughs)" – 3:32
6. "Sugarette" – 3:54
7. "Lovers' Carvings" – 3:58
8. "Abrasion" – 2:46
9. "S'vive" – 4:05
10. "The Palm of Your Wave" – 2:25
11. "Cry! Baby!" – 3:57
12. "Dwrcan" – 5:55

Betyg: 91/100
Bäst: Lovers Carvings, Fire Ant

Mellanslag

Style of Eye (ons 15/7) VS. Axwell (fre 17/7)

Gamla Hamnplan 5 slår på stor trumman vecka 29 med 2 av världens bästa DJ's.

Axwell står i mina ögon för det mjuka och väljer den lite lättare vägen till folks hjärtan. Han kör beprövade beat och mixar kända låtar på sitt vanliga sätt. Det är förvisso så det blir bäst drag på så här små ställen, för drag var det verkligen.

Style of Eye, vinnare av "best dance" på P3 i fjol kör mörkare beats, mindre sång och hårdare, kraftigare och aggressivare approach. Det är mer "knarkad trance-techno" än kommersiell house. För mig går det hem något enormt mycket och jag kan verkligen förstå utnämningen i P3. Tyvärr var det inte rätt publik så den riktiga stämningen uteblev.

Rent musikaliskt och personligt väljer jag Style of Eye framför Axwell alla dagar i veckan. Men man ska inte ta ifrån Axwell det drag HP5 hade igårkväll, det kan man inte.

Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle

Bill Callahan, även känd som Smog, är inte en helt vanlig singer- songwriter. Jag har tyvärr inte hört någon av hans (enormt många) tidigare skivor men denna skiva gillar jag, den är väldigt bestämd men ändå låter det ofta som om han pratar sig igenom låtarna med en mörk, tung och väldigt speciell röst.

Just detta sätt att"sjunga" är för mig grunden till skivans storhet. För det är när han väl tar i lite mer med sin faktiskt väldigt bra röst som det blir riktigt bra musik.

Det här är en skiva att lyssna på vid långa bussresor, det är den känslan det ger mig; lugnt, tillbakalutat och långt ifrån framtvingat eller förvridet. Väl värt ett köp om man gillar Wilco eller möjligtvis Eels!

1. "Jim Cain" – 4:39
2. "Eid Ma Clack Shaw" – 4:19
3. "The Wind and the Dove" – 4:34
4. "Rococo Zephyr" – 5:42
5. "Too Many Birds" – 5:27
6. "My Friend" – 5:12
7. "All Thoughts Are Prey to Some Beast" – 5:52
8. "Invocation of Ratiocination" – 2:41
9. "Faith/Void" – 9:44

Betyg: 7/10 - En stark sjua till årets hittills bästa "singer- songwriteralbum"
Bäst: Jim Cain

Discovery - LP

Sidoprojekt är alltid intressant. Det är som ett slutet hem för artister. Hit åker man bara om man är riktigt riktigt konstig.. Eller?
Discovery är Rostam Batmanglij från fantastiska Vampire Weekend och Wes Miles från Ra Ra Riot. Det är ett kort och hetsigt elektro-rus. Hela albumet är bara, trots 10 spår, 30 minuter långt.

Här möter Hot Chip Kanye West och Tiger Tunes. Det här är vita killar som gör R'n'B med elektronisk grund. Det är sannerligen ganska konstigt. Men är det dåligt?
Nej, faktum är att det är ganska bra, om än lite kort och ytligt.
Vi har 2 riktiga glädjepiller i Carby och So Insane. Skulle inte förvåna mig om man hör en remix på någon av dessa inom en snar framtid.
Osaka Loop Line är annars den musikaliska favoriten med sina upp-och-nergångar.

Utöver det händer inte så mycket spännande; en ganska dålig remix på Jackson 5's I Wan't You Back är början på nedgången och slutet på skivan.

Som helhet är det klart godkänt. En bra sommarplatta som säkerligen hade blivit lite bättre om den var lite mer genomtänkt.

1. Orange Shirt
2. Osaka Loop Line
3. Can You Discover
4. I Wanna Be Your Boyfriend (ft. Angel Deradoorian)
5. So Insane
6. Swing Tree
7. Carby (ft. Ezra Koenig)
8. I Want You Back
9. It's Not My Fault (It's My Fault)
10. Slang Tang

Betyg: 6/10 - Nästan 7 men det når inte riktigt fram. För tunt.

Bäst: Osaka Loop Line, So Insane

Salem (Al Fakir) - Astronaut

Det är i de sorgsna balladerna och kärlekssångerna som Salem når upp till sin fulla potential. Visst, det var med glädje och busighet han tog Sverige med storm. Men jag tror det är med lugnhet och finess som han håller folket kvar.

De två första spåren är, i jämförelse med i princip hela debutalbumet This Is Who I Am, väldigt lugna och tillbakalutade. Båda spåren är riktigt, riktigt bra. Kanske speciellt Astronaut som är en fantastisk kärleksförklaring.

Det stämmer nog som många kritiker hävdar, att Salem vuxit ifrån lite av den barnsliga glädjen han visat upp tidigare. Sen tror inte jag att han är en sur gubbe nu (som man kanske kan tro av skivomslaget). Förhoppningsvis är det bara så klyschigt att han mognat i sin musik och på så vis tagit den till en ny nivå. För en ny nivå är det verkligen. Debuten var bra, det här är väldigt bra: trallvänligt, medryckande och vackert på samma gång.

Höjdpunkter är för mig tidigare nämna Astronaut och Cold Shower. Även Bluest Eyes och Mirror känns som självklara toppar.
I och med detta album borde Salem hävda sig som sveriges bästa soul-pop-stjärna. Kan det slå ute i stora världen?

Betyg: 8/10 - Stabilt, spännande och bra!
Bäst: Astronaut

1. Cold Shower
2. Astronaut
3. Now's the Time
4. It's Only You Part II
5. Roxy
6. Bluest Eyes
7. Tweleve Fingers
8. Purple Lady
9. Mirror
10. One Of The Others
11. Black Sun Black Moon [Demo]

Mellanslag

Death Cab For Cutie - The Open Door EP - Låtarna som inte platsade på bandets absolut sämsta CD. Bandet är värda ett omnämnande men det är inte denna LP.

Wilco - Wilco (The Album)

Wilco började spela musik 1994 och släppte året därpå sitt första album. Soundet var country med popiga inslag. Nu, 2009 när de släpper sitt åttonde album är det ett pop-album med influenser från country, folk och rock. Det når definitivt ut till en bredare publik men jag tror även att gamla inbitna fans hittar mycket de gillar och känner igen sig i.
Ett exempel är sångaren Jeff Tweedy som varit med redan från starten. Han har en väldigt speciell, lite hes och spännande röst som inte ska förglömmas.

Personligen tycker jag tyvärr att albumet är lite för tråkigt, visst det är riktigt bra pop-låtar och ibland ett bra driv. Men det blommar aldrig riktigt ut så mycket som jag hade velat. Höjdpunkterna på skivan är för mig de lugnaste baladerna: One Wing och Country Disappeared. Men allra bäst blir det när Jeff bjuder in fantastiska Feist och sjunger duetten You & I.

Som sammanfattning kan jag säga att Wilco, trots kritiken ovan, gjort ett av sommarens bästa pop-album. För somrigt, det är det verkligen.

1. "Wilco (The Song)"
2. "Deeper Down"
3. "One Wing"
4. "Bull Black Nova"
5. "You and I"
6. "You Never Know"
7. "Country Disappeared"
8. "Solitaire"
9. "I'll Fight"
   
10. "Sonny Feeling"
    
11. "Everlasting Everything"
    

Betyg: 8/10 -Mycket bra, men topparna saknas.

Bäst: You & I

Let's Remember: Michael Jackson - Bad (1987)

Har aldrig, kommer aldrig vara och önskar aldrig att någon är mer partiskt och icke-objektiv i en bedömning än vad jag är nu.

Detta är för mig världens genom tiderna bästa album, detta trots att jag inte på allvar lyssnat till det under de senaste åtta-tio åren. Högtiden var under hela 90-talet då det var den enda skiva jag ägde (jag har kvar den) och det enda jag lyssnade på. Ärligt talat är jag inte så bekant med något annat som Michael släppt, varken tidigare eller senare. Jag vet bara att Bad är soundtracket till hela min uppväxt.

Skivans första spår Bad ÄR Michael Jackson för mig. Liberian Girl är den vackraste och förhoppningsvis den första låt jag någonsin grät åt, inte för att jag förstod vad han sjöng utan för att den var så fantastiskt jävla fin. Vidare är Another Part of Me en grym låt som hade fungerat alldeles utmärkt även idag.
Man in The Mirror och Smooth Criminal, I Just Can't Stop Loving You och så vidare... Behövs en kommentar?

1. Bad
2. The Way you Make Me Feel
3. Speed Demon
4. Liberian Girl
5. Just Good Friends
6. Another Part of Me
7. Man in The Mirror
8. I Just Can't Stop Loving You
9. Dirty Diana
10. Smooth Criminal
11. Leave Me Alone

Betyg: 100/100
Bäst: Michael Jackson

Animal Collective - Merriweather Post Pavillon

Animal Collective har nu släppt 9 album sedan år 2000. Det har i princip aldrig varit exakt samma medlemmar och de har även bytt skivbolag mitt i. Jag har tidigare försökt att förstå mig på denna psykadeliska, jobbiga indie-rock men inte riktigt klarat det.
Jag ska erkänna att det även på detta album ibland är sanslöst konstiga ljudbilder och ibland rent ut sagt jobbiga läten.

Det låter lite som Of Montreal möter Beach Boys i en besticklåda. Något som i sig kanske inte är så förfärligt bra. Men trots detta kan jag inte undå att dras med av melodierna och glädjen. Redan på andra spåret är jag nu fast, den nästan sex minuter långa My Girls som i början tedde sig ganska jobbig har nu blivit en het kandidat till årets häftigaste låt. Just det, häftigaste, inte bästa.

Merriweather Post Pavillon har så vitt jag kunnat hitta, inte fått en enda dåliga recension någon stans. Ändå är det inte ett helt lätt album, det spelas inte på radio och får inte vara med i Grey's Anatomy (tror jag) men ändå är det ett fantastiskt album som år 2009 känns både klassiskt, nyskapande och intressant på samma gång. Tack!

1. In The Flowers
2. My Girls
3. Also Frightened
4. Summertime Clothes
5. Daily Routine
6. Bluish
7. Guys Eyes
8. Taste
9. Lion In A Coma
10. No More Runnin
11. Brother Sport

Betyg: 90/100
Bäst:Summertime Clothes, My Girls

Regina Spektor - Far

2006 släppte Regina Spektor sin senaste platta Begin To Hope som blev en ordentlig succé. Det var albumet som gav henne det riktiga genombrottet världen över. Inte för att hennes 3 tidigare album varit dåliga men de två första släpptes bara i Amerika och fick inte så stort utrymme i kalla norden.

Nu 2009 kommer hon alltså med "fortsättningen": Far. Ett väldigt stabilt och starkt album, det känns verkligen som om hon mognat i musiken och levererar exakt vad hon tycker om. Det är ett uttjatat uttryck men i det här fallet väldigt sant. Tyvärr betyder inte det att allt är bra, vissa låtar är till och med väldigt dåliga enligt mig. (läs Folding Chair och Machine)

Men i slutändan är det ett väldigt bekvämt album, man blir inte besviken men inte heller knockad. De tyvärr ganska få topparna kommer i uppbyggnadslåtarna med bestämda piano-slingor, dels singeln Blue Lips men även fantastiska Two Birds som (tack och lov) inte handlar om kärlek, död, hat eller sex.. Utan om två fåglar "on a wire".

1. "The Calculation"
   
2. "Eet"
   
3. "Blue Lips"
4. "Folding Chair"
   
5. "Machine"
6. "Laughing With"
7. "Human of the Year"
8. "Two Birds"
9. "Dance Anthem of the 80's"
10. "Genius Next Door"
11. "Wallet"
12. "One More Time with Feeling"
13. "Man of a Thousand Faces"

Bäst: Blue Lips
Betyg: 7/10 - Ett bra album men ändå en besvikelse.