2009 - Årets låtar

1. Animal Collective - My Girls

- Glädje på CD!

"I don't care for fancy things

Or to take part in a precious race And children cry for the one

who has A real big heart and a father's grace"

------------------

2. Phoenix - Rome

- Helt fruktansvärt bra känsla och melodi, odödlig!

"I Stand outside under broken leaves

I Know I Can't do without

The Future's drowned away"

------------------

3. Regina Spektor - Blue Lips

- Årets ballad!

"And no one saw and no one heard
They just followed the lead"

------------------

4. Au Revoir Simone - Another Likely Story

- Fanstastiska melodier och härlig sång.

"Still I Wonder,

Sights around us fades and underneath

The Ground Shakes, Things fall apart"

------------------

5. JJ - Things Will Never Be The Same Again

- Årets bästa svenska låt.

"In this world of wisdom No one never really has a clue They kill their lives every day With what they say and what they do"

21 viktiga låtar från 2009. Utan inbördes ordning.

• Andrew Bird - Oh Now
• Animal Collective - Bluish
• The Antlers - Bear
• Radio Dept - David
• Deportees - Turn Back Time
• The XX - Crystalised
• Röyksopp - It's What I Want
• Bill Callahan - Jim Cain
• Julian Casablancas - Out of the Blue
• Islands - Devout
• White Rabbits - Percussion Gun
• Kent - Vals För Satan (Din Vän Pessimisten)
• Sunset Rubdown - Apollo And The Buffalo And Anna Anna Oh!
• Wild Beasts - All The Kings Men
• Yeah Yeah Yeahs - Runaway
• Gossip - Heavy Cross
• Miike Snow - Animal
• Empire of The sun - We Are The People
• Múm - Hullaballabalú
• Salem Al-Fakir - Astronaut
• Bon Iver - Blood Bank

Mellanslag -

Nästa steg är årets absolut bästa spår!

Kommer inom 5 dagar.

Over and out

Mellanslag - Årets 20 bästa album

Sådär, varsågoda! Inga konstigheter: Årets 20 enligt mig bästa album!

1. The XX - The Xx

Londonbandet The XX gör med sin debutplatta årets bästa album. Det behövs liksom ingen vidare förklaring, för det här är fruktansvärt bra. Lite som Glasvegas förra året.

2. Sunset Rubdown - Dragonslayer EP

Visst, det är bara en EP men Sunset Rubdown har under skivans 48 minuter lyckats klämma in några av årets absolut bästa spår.

3. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion

Merriweather Post Pavilion har av många respekterade musikkritiker blivit rankat som årets bästa album. Hos mig räcker deras experimentella skrammel till en stark tredjeplats.

4. Phoenix - Wolfgang Amadeus Phoenix

De Franska favoriterna Phoenix verkar ha svårt för att misslyckas; allt de skriver, sjunger eller gör lägger sig på en helt fantastisk nivå som gör det svårt att inte fastna. Det här är pop när det är som bäst.

5. The Antlers - Hospice

The Antlers gör musik som är nyskapande och lite ovanlig. Det upphör inte att överraska och de behärskar allt från svängiga melodier till post-rockens gitarrer. Hospice är en sanslöst bra skiva!

6. Wild Beasts - Two Dancers

7. Girls - Album

8. Deportees - Under The Pavement - The Beach

9. Au Revoir Simone - Still Night, Still Light
10. Islands - Vapours

11. JJ - jj n° 2

12. Mew - No More Stories Are Told Today, I'm Sorry, They Washed Away

13. Röyksopp - Junior

14. Dinosaur Jr. - Farm

15. Salem Al Fakir - Astronaut

16. Kent - Röd

17. Grizzly Bear - Veckatimest

18. Fever Ray - Fever Ray

19. Bibio - Ambivalence Avenue

20. Antony & the Johnsons - The Crying Light

Mellanslag

Ingen uppdatering just nu, tankarna går istället till årets ultimata topplista.

Frågorna som behandlas är:

• Vilka är årets 10 bästa album?
• Vilket är årets debutplatta?
• Vad är årets fiasko?

Publiceras förhoppningsvis någon gång under mellandagarna. Deadline 10:e januari.

God Jul!

Julian Casablancas - Phrazes for the Young

Julian Casablancas har med The Strokes gjort musik som jag under min tid på jorden aldrig sett maken till. Från 2000-talets kanske bästa rock-album Is This It till faktiskt helt fantastiska First Impression of Earth har The Strokes aldrig slutat att leverera, överraska och förmedla rockmusik i fullständigt perfekt skick.

Men nu är det 2009 och det var drygt 3 år sedan killarna senast släppte något som ett band, istället har de gått olika vägar; vissa har stadgat sig med familj medan bland annat Albert Hammond Jr. spelat in eget material.

Runt Julian har det fram tills nu i November varit ganska tyst, jag överdriver därför inte när jag påstår att jag blev överlycklig när jag första gången fick höra om hans satsning på ett helt eget album.

Trots att det, som alltid när Julian är delaktig, är riktigt bra känner jag mig en aning besviken. Det råa, hårda och punkiga i Julians röst har dämpats och han sjunger med ett större lugn och med en säkerhet som tyvärr inte ger lika mycket som bångstyrigheten han visade upp med The Strokes. Pressens stora favoritlåt Out of the Blue är faktiskt en riktigt bra låt men samtidigt ett lysande exempel på Julians musikaliska mognad.

I 11th Dimension tycker jag att det låter som en lamslagen version av forna The Strokes; de hårda bestämda gitarrerna har bytts ut mot en svängig synth-slinga och trummorna känns som tagna ur Virtual DJ.

Men trots den beska jag tyvärr känner måste jag säga att The Strokes sångare alltid är densamme för mig. Med sin oslagbara röst och känsla för melodier känns det som att han kan spela in i princip vad som helst och få mig nöjd.

1. Out of the Blue
2. Left & Right in the Dark
3. 11th Dimension
4. 4 Chords of the Apocalypse
5. Ludlow St
6. River of Brakelights
7. Glass
8. Tourist
9. Old Hollywood
10. 30 Minute Boyfriend
11. I Wish It Was Christmas Today

Betyg: 80

Genre: Rock,

Bolag: RCA Records (USA & Europa),

Rough Trade (Storbritannien)

Releasedatum: 3 / 11 - 2009

Bäst: River of Brakelights, Out of the Blue

Lyssna: Spotify

Miike Snow - Miike Snow

Miike Snow har varit nästan över allt den senaste tiden; från de stora radiokanalerna till förfesterna och dansgolven vidare till pojk- och flickrummen.

Med mängder av remixer i bagaget kändes det inte mer än rätt att släppa ett debutalbum, det självbetitlade Miike Snow som översvämmas av pianoslingor, bra melodier och lite släpig, svävande sång.

Det är till en början faktiskt riktigt bra, men jag känner tyvärr ganska fort att skivans senare spår aldrig riktigt når upp till samma nivå som början håller. Det blippar liksom på i samma takt och visst, det är trallvänligt och svängigt, men ganska tråkigt.

Miike Snow håller därför inte rakt igenom, det saknas lite äkthet, ärlighet och faktiskt saknas det lite kvalitet. Men jag hoppas och tror att det är något som kommer levereras mer och mer efter hand. För trots några besvikelser känner jag att det är något riktigt stort i görningen.

1. Animal
2. Burial
3. Silvia
4. Song For No One
5. Black & Blue
6. Sans Soleil
7. A Horse Is Not a Home
8. Cult Logic
9. Plastic Jungle
10. In Search Of
11. Faker

Betyg: 77

Genre: Indie-Pop, Electro

Påminner om: Prince, Vampire Weekend & Passion Pit

Bäst: Animal

Bolag: Downtown Records
Releasedatum: 23 / 11 - 2009

Lyssna: Spotify

Mellanslag

Ja Tack!

Mellanslag

Missa för all del inte Feeling Pulled Apart by Horses / The Hollow Earth med Thom Yorke (Radiohead)

Singeln släpptes i september och innehåller två spår.

1. Feeling Pulled Apart by Horses (inspelade 2001 av Radiohead men hamnade aldrig på något album)

2. The Hollow Earth

Islands - Vapours

Eftersom jag aldrig tidigare lyssnat på Kanadensiska Islands känns det inte rätt att jämföra Vapours med något av bandets tidigare 2 album. Jag väger alltså bara in vad detta album ger mig, förutom "David Bowie-vibbar" på omslaget.

Vapours är faktiskt, som så mycket annan kanadensisk Indie, en väldigt trevlig skapelse, det är både lättlyssnat och trallvänligt utan att för den skull bli tråkigt och allt för "radio-vänligt".

Allt börjar med trummorna i Switched On och efter bara några sekunder kommer falsettsången in och jag känner redan då att det här kan vara något riktigt bra. Två av toppspåren Vapours och Devout bekräftar mina känslor och vi har en riktigt bra start på skivan. Jag tycker att den höga standarden bibehålls genom alla de dryga 40 minuterna med toppar som Disarming the Car Bomb, Shining och EOL.

Islands är definitivt en grupp jag kommer att hålla ögonen öppna för då Vapours växer ju fler gånger jag hör den. Jag hoppas att de tidigare albumen håller samma höga klass även de.

1. Switched On
2. No You Don't
3. Vapours
4. Devout
5. Disarming The Car Bomb
6. Tender Torture
7. Shining
8. On Foreigner
9. Heartbeat
10. The Drums
11. EOL
12. Everything Is Under Control

Betyg: 91

Bäst: EOL, Devout, Disarming the Car Bomb

Genre: Indie-pop, Rock

Påminner om: Arcade Fire, Sunset Rubdown, The Killers, Why?

Releasedatum: 22 / 9 - 2009

Bolag: ANTI-

Lyssna: INEEM, Youtube

Mellanslag

Jag vill tacka Nikita för bilden!

Den kommer hänga med ett par månader hoppas jag, är mycket nöjd.

The Longcut - Open Hearts

Experimentell Post-rock från Brittiska öarna måste i mina ögon alltid ges en chans. Trots att jag aldrig tidigare hört talas om The Longcut från Manchester gör de mig inte alls besvikna, snarare glatt överraskad.

Utöver ett antal EP's och singlar släppte de 2006 sitt första album A Call and Response som fick relativt bra kritik men aldrig riktigt nådde ut till massorna.

Med ett nytt bolag i ryggen (Melodic Records) släppte man i år Open Hearts som fått riktigt goda vitsord i England och Manchester, tyvärr har albumet inte riktigt haft någon genomslagskraft utomlands, vilket är lite tråkigt.

Open Hearts är ett spännande och omväxlande album; Something Inside låter som en mix mellan Bloc Party och The Cure medan bland annat Tell You So påminner om Engelsk-svenska Razorlight med inslag av Explosions in the Sky. Ett av mina favoritspår Boom känns som Moby och Mogwai i en riktigt lyckad kombination, tack för det!

Det är just omväxlingen och förnyelsen som gör det till ett bra album som aldrig riktigt fastnar i något fack, vare sig post-rock eller indie-pop. Varje låt för sig kanske inte håller absoluta toppklass men som ett album känns det både genomtänkt och spännande.

1. Out At The Roots
2. Something Inside
3. Tell You So
4. Evil Dance
5. You Can Always Have More
6. Open Hearts
7. At Any Time
8. Mary Bloody Sunshine
9. Repeated
10. Boom
11. The Last Ones Here

Betyg: 81

- Snarare högre än lägre!

Genre: Post-Rock, Indie-pop, Experimental rock

Påminner om: Bloc Party, Explosions in the Sky och Razorlight

Releasedatum: 6 / 6 - 2009

Bolag: Melodic

Bäst: Mary Bloody Sunshine, Boom

Lyssna: Myspace

The Clash - The Clash (UK) - 1977

Första gången jag lyssnade på The Clash var i en röd bil i Påskallavik utanför Oskarshamn. Bilen hette Astrid, låten hette London's Burning och där fick jag upp ögonen för punk. Det var i och med denna låt som jag började lyssna på musik från bland annat Ramones och Sex Pistols. I några veckor var dock London's Burning den enda punklåt jag kände till och den spelades flitigt till den dag då jag tog mod till mig och gick till Stockholms Skivbörs på Upplandsgatan och inhandlade deras enda exemplar av "The Clash UK-version".

Skivan spelades därefter varm på Bergsprängaren i rummet och jag gjorde även ett tafatt försök att lära mig spela elgitarr.

Det här albumet är så fruktansvärt bra av många olika anledningar, dels för att det var en föregångare i Punk-vågen som spred sig över Storbritannien och världen under 70- och 80-tal, dels för att det var albumet som på allvar fick mig intresserad av musik.

Man kan alltså sammanfatta det med att The Clash lade grunden för punken, både för mig och för världen i övrigt.

1. "Janie Jones" - 2:08
2. "Remote Control" - 3:03
3. "I'm So Bored With the U.S.A." - 2:24
4. "White Riot" - 1:56
5. "Hate & War" - 2:06
6. "What's My Name" - 1:41
7. "Deny" - 3:06
8. "London's Burning" - 2:12
9. "Career Opportunities" - 1:54
10. "Cheat" - 2:06
11. "Protex Blue" - 1:47
12. "Police & Thieves" - 6:03
13. "48 Hours" - 1:36
14. "Garageland" - 3:13

Betyg: 98

Bäst: London's Burning, Deny, Remote Control & Janie Jones

Releasedatum: 8/4 - 1977

Bolag: CBS

Kent - Röd

Låt oss först klargöra det här med att gå ut på hal is, det finns nämligen, som inom allt annat, olika grader av hal is, bildligt talat i det här sammanhanget. För mig är att skriva, prata, lyssna eller titta på Idol, Schlager, en del Jazz, dansband och faktiskt house att gå ut på hal is. Det är osäker mark, jag vet inte riktigt vad som väntas av mig eller av det jag lyssnar eller ser på. Jag känner mig lite vilsen, det betyder för den skull inte att jag tycker att allt är dåligt men det är inte min hemmaplan.

Vad har den här osäkerheten med Kent att göra?

Jo, Kent är för mig som att gå ut på (hal) is i plusgrader med spikskor på fötterna och 70 kilos väska på ryggen... naken, på det hela en ganska dum idé.

Kent är som att spela Monopool med Sauron, Voldemort, Riddar Kato, Katla och Döden på samma gång. Kent bör alltså inte nämnas vid namn, bör aldrig lyssnas på och bör aldrig vidröras ens i tanken, då riskerar man att dö... Eller?

Kent har i nuläget släppt 8 studioalbum, de har oräkneliga listettor i bagaget och sålt miljoner skivor världen över och spelat ett stort antal utsålda konserter. Ändå är det något som tar emot och får mig att må lite illa. Varför vet jag egentligen inte.

Nu i November släpptes Röd som trots att de skiljer sig en del från tidigare album mottogs med idel lovord och hur mycket det än smärtar mig måste jag också vika ner mig och sälla mig till massorna, för det är faktiskt riktigt bra. Det är självklart inte det bästa jag har hört, men bara efter en genomlyssning av skivan kan jag påstå att det är det bäst jag har hört av Kent.

Soundet präglas av Electro med syntar och mörk bas. Jocke Bergs röst är självklart sig lik men den stör mig inte lika mycket som tidigare eftersom musiken är så pass behaglig och tung, det agg man tidigare hyst mot hans släpiga röst försvinner ganska fort.

Det här albumet får mig faktiskt att må bra, det tar mig till favoriter från sent 90-tal och tidigt 2000-tal. Det är electro-pop och glädjerus i sin bästa form, det är svensk världsklasspop när det är som bäst.

1. 18:29-4
2. Taxmannen
3. Krossa allt
4. Hjärta
5. Sjukhus
6. Vals för satan (din vän pessimisten)
7. Idioter
8. Svarta linjer
9. Ensamheten
10. Töntarna
11. Det finns inga ord

Betyg: 90

- Jo, faktiskt... Men säg det inte till någon

Releasedatum: 6/11 - 2009

Bolag: Sony Music

Bäst: Vals för satan (din vän pessimisten) & Taxmannen

Genre: Behövs det?

Lyssna: Spotify

Maskinen - Boys II Men

Ingen kan väl någonsin ha missat Maskinen som efter Alla som inte dansar blev näst intill världsberömda. Boys II Men är deras första riktiga studioalbum men innehåller självklart deras "äldre" hits som tidigare nämnda "Alla som inte dansar" och publikfavoriten Segertåget.

Maskinen består i dagsläget endast av 2 medlemmar; Frej Larsson från Slagsmålsklubben och Herbert "Afasi" Munkhammar från Afasi & Filthy. Tidigare medlemmen Oskar Linnros från Snook hoppade tidigt av för att ägna sig åt annat.

Boys II Men är en väldigt intressant CD, en härlig cover på gamla "Lilla Sportspegeln-introt" möter oss i "Nr 1" och det experimenteras en del med allt från main-stream housesound till funk och rock-sväng.

Maskinen vill att det här albumet och deras sound ska vara nyskapande och namnet Boys II Men är menat som ett hån mot Hip-hopsverige som de anser stagnerat och inte kommer någon vart längre. Tankarna är stora, målen är höga, det planerar faktiskt att hålla en konsert i någon form av flygande farkost över Medborgarplatsen nästa höst. Hur det går återstår att se, fastslås kan dock göras, att Maskinen förmodligen gjort årets mest spännande svenska rap-album.

Betyg: 72

Genre: Rap, Funk, Rock, Techno, Trance, House, Electro, Salsa

Påminner om: Afasi & Filthy, Snook

Releasedatum: 19/11 - 2009

Bäst: Bränner, Gatan Upp & Buffalo Blues

Frågan: Skivomslaget... Vad tänkte de på?

Wild Beasts - Two Dancers

Wild Beast är fyra unga killar från Kendal, England som spelat tillsamman sedan 2005. De har aldrig riktigt slagit igenom ordentligt, varken i England eller utomlands. Jag kan snabbt konstatera att det inte beror på musiken, för den är fantastisk. Jag har inte lyssnat på deras debutplatta Limbo, Panto från 2008 men nu när de i år släppt Two Dancers är det svårt att inte fastna.

Det börjar lite försiktigt och mulet men spricker sedan upp i en svindlande resa med intressanta ljud och grym falsettsång från Hayden Thorpe. Det går från att låta som Kate Bush till Anthony and the Johnsons och allt känns så säkert och självklart att det är svårt att stänga av.

Favoritspåren är All The King’s Men som till en början kändes lite seg men som bara växt sen dess och Two Dancers (ii) som påminner om Morrisseys i hans bästa stunder.

Jag har svårt att släppa greppet om detta album och hoppas att fler får upp ögonen för Wild Beasts svängiga melankoli.

Betyg: 91

Releasedatum: 3/9 – 2009

Genre: Rock, Indie, Alternative

Bolag: Domino Records

Påminner om: Anthony and the Johnsons, Morrissey och svenska JJ

Lyssna: Spotify, Deezer

Mellanslag

Tänkte ge mig ut på enormt hal is för en sekund, det gäller nämligen Idol. Men det är ju oerhört svårt att inte fastna när det varje fredag är en person som håller absoluta världsklass på alla sätt och vis. Jag talar självklart om Mariette som (trots) rastaflätor är vackrast söder om Kiruna.

Så, låt oss nu lämna Idolträsket.

Sunset Rubdown - Dragonslayer LP

Sunset Rubdown var för några dagar sen helt okända för mig. Jag är idag väldigt glad att jag fick upp ögonen för denna fantastiska Kanadensiska kvintett med sångaren Spencer Krug (från bland annat Wolf Parade) i spetsen.

Gruppen har egentligen inte släppt något "riktigt" album, något jag inte alls klagar på efter detta nästan 50 minuter långa mästerverk. Det är starkt och tryckande självklart men ändå skört, trevande och stegvis uppbyggande. Ett fantastiskt exempel på det är underbara "Apollo and the Buffalo and Anna Anna Anna Oh!" som liksom glider fram och långsamt byggs upp innan den i slutet skiftar färg och flyger iväg. Det är psykedelisk experimentell rock när det är som bäst, helt enkelt fantastiskt!

1. "Silver Moons" – 4:45
2. "Idiot Heart" – 6:09
3. "Apollo and the Buffalo and Anna Anna Anna Oh!" – 5:23
4. "Black Swan" – 6:54
5. "Paper Lace" – 3:48
6. "You Go On Ahead (Trumpet Trumpet II)" – 5:43
7. "Nightingale/December Song" – 5:34
8. "Dragon's Lair" – 10:28

Betyg: 94

Bolag: Jagjaguwar (samma som Volcano Choir)

Releasedatum: 23/6 - 2009

Genre: Indie, Experimental Rock

Bäst: Apollo and the Buffalo and Anna Anna Anna Oh

Lyssna: Spotify

Mellanslag

Ändrar betygskalan så jag kan ge ett mer exakt betyg.

Nu kommer jag alltså att ge betyg från en skala på 1 till 100

Princeton - Cocoon of Love

Jag älskar debutplattor, vare sig man känner till bandet sedan tidigare eller hör dem för första gången är det något speciellt med den första riktigt skivan de släpper. Man får liksom vara med från starten, ingen kan säga att deras tidigare verk(som ingen ens lyssnade på då) var bättre eller att de "tappat det" och så vidare.

Princeton är 4 vanliga killar från Californien som gillar musik. De började faktiskt spela tillsammans under sina studier i London, England mellan 2005 och 2007. Men först när de återvände till Cali började de på allvar arbeta med Cocoon of Love som släpptes den 29:e september 2009 på skivbolaget Kanine Records.

Princeton är en mer eftertänksam version av Vampire Weekend, det är väldigt glatt och uppåt men det spelas med en sådan säkerhet att man får känslan av att killarna spelat in mängder av skivor innan denna.

1. "Sadie and Andy" – 3:36
2. "Show Some Love, When Your Man Gets Home" - 3:51
3. "Calypso Gold" - 3:44
4. "Korean War Memorial" - 4:02
5. "Stunner Shades in Heaven" - 4:11
6. "Martina and Clive Krantz" - 2:47
7. "Shout it Out" - 2:41
8. "Sylvie" - 3:36
9. "I Left My Love in Nagasaki" - 4:12
10. "Worried Head" - 2:56
11. "The Wild" - 3:45

Betyg: 85 - En av de bästa debutplattorna på 2000-talet.

Genre: Indie-rock, folk

Bäst: Show Some Love, When Your Man Gets Home

Joshua Radin Live @ Debaser Medis, Stockholm

Gamla Scrubs-klassikern Joshua Radin tog sig till Stockholm lagom till årets första snö för att värma de nedkylda Stockholmarna.

Musikaliskt var det precis så bra som jag trodde; lugnt fint och nästan perfekt. Det var i mellan- och försnacket som Joshua visade sig vara en riktigt rolig och härlig kille. Det är inte långt ifrån att han skulle kunna jobba med att bara prata, han fick nog alla (inklusive de bakom glasväggarna) att känna sig både delaktiga och välkomna.

Konsertens minus var nog sista delen när han försökte rocka till det, resultatet var någon form av Texas-hillbilly-rock som han helst kunde hoppat över.

På det stora hela var det ändå en fantastisk konsert!

Betyg: 77/100

Bäst: Den självklara Winter, Closer och Mellansnacket från Joshua.

Mellanslag

Känner att jag efter en sågning på ett tips från handsken borde hylla något annat som han tipsat mig om.

Det är alltså vad jag ska göra efter konserten ikväll. Texten kommer förmodligen imorgonkväll!

Muse - The Resistance

Önskningar bifalles alltid!

The Resistance är så vitt jag kan se Muse sjunde album. Har aldrig tidigare riktigt lyssnat in mig på denna grupp och The Resistance är definitivt inte början på en ändring.

Okej visst, det är en bra skiva! Men den är ju bara så fruuuuuktansvärt tråkig så jag inte ens har ord för det.

Till dagens jämförelser:

• Muse är som kalsonger, alla (nästan) använder dem, men inte fan är det många som gillar dem.
• Muse är en blandning av många fantastiska band; U2, Queen, Radiohead osv... Ju fler kockar desto sämre soppa..

Missförstå mig verkligen inte, jag tycker verkligen att de är bra, på riktigt. Men jag sitter här och får känslan av att äta på min egen tunga. Den är säkert jättegod men det skulle göra så förbannat ont.

Låter det inte ibland som mjuk mainstream-"hårdrock"?

Betyg: 38/100

Bäst: Jag vet att jag med största sannolikhet ändrar mig angående denna skiva men i dagsläget gillar jag det inte, tyvärr!

Why? - Eskimo Snow

Ett i ärlighetens namn ganska underligt album; experimentell indie-pop blandas med mycket hip-hopinfluenser när Why? är tillbaka med sitt senaste album Eskimo Snow.

Jag måste säga att jag blir imponerad, för trots att varje låt till en början känns ganska oklara märker jag att jag gillar det mer och mer. Redan andra låten January Twenty Something ger mig väldigt glada vibbar och det fortsätter genom skivan med den solklara toppen Against Me och grymma This Blackest Purse.

Sångaren Yoni Wolf har själv sagt att detta album är det längsta ifrån Hip-Hop han någonsin gjort, kan inte avgöra om det är bra eller dåligt men skivan gör mig definitivt mycket glad.

1. "These Hands" - 1:47
2. "January Twenty Something" - 2:24
3. "Against Me" - 5:12
4. "Even the Good Wood Gone" - 4:19
5. "Into the Shadows of My Embrace" - 4:35
6. "One Rose" - 3:53
7. "On Rose Walk, Insomniac" - 2:08
8. "Berkeley by Hearseback" - 3:40
9. "This Blackest Purse" - 5:16
10. "Eskimo Snow" - 2:29

Bäst: Against Me

Betyg: 81/100 - Oklar Genre, självklar skiva!

Kings of Convenience - Declaration of Dependence

2004 släpptes Riot On An Empty street och albumet var lika bra då som det är idag. Ändå är det verkligen på tiden när nu Kings Of Convenience släpper sitt tredje studioalbum Declaration of Dependence. För visst, "den som väntar på något gott..." Men 5 år är i längsta laget.

Kritiker kan snabbt såga albumet med ord som: "Det har inte förändrats alls", "det är exakt samma låtar som på tidigare album" och "det är bra men väldigt tråkigt". Jag kan hålla med alla dessa påståenden, ändå vill jag hävda att jag inte känner någon tvekan eller besvikelse när jag hör dem.

Det är nämligen omöjligt att ogilla Erlend Oye. Vare sig han ställer sig ensam i DJ-båset eller spelar med Whitest Boy Alive och KOC så är det alltid så fruktansvärt bra. Det är allvarligt talat svårt att beskriva den känsla som den norske gutten lyckas frambringa med sin faktiskt inte allt för sensationella röst.

Till senaste skivan då, som faktiskt är långt ifrån någon överraskning i någon aspekt över huvud taget. Allt är istället precis så som vi vill att det ska vara. En försiktig början med höjdpunkter som den fina balladen Me In You och den försiktiga glädjen i Boat Behind. På gott och ont finns det ingen ny I'd Rather Dance With You, den som kommer närmast är nog Peacetime Resistance som med de karaktäristiska stråkarna skapar en väl omtyckt stämning.

1.	"24-25"
2.	"Mrs. Cold"
3.	"Me in You"
4.	"Boat Behind"
5.	"Rule my World"
6.	"My Ship isn't Pretty"
7.	"Renegade"
8.	"Power of not Knowing"
9.	"Peacetime Resistance"
10.	"Freedom and its Owner"
11.	"Riot on an Empty Street"
12.	"Second to Numb"
13.	"Scars on Land"

Bäst: Måste nog bli Boat Behind och det faktum att de äntligen släppt ett nytt album.

Betyg: 78/100 - Alltid högt för KOC, men för högre än såhär behövs något nyare.

Casiokids & Au Revoir Simone Live @ Cabaret Sauvage, Paris

Jag gick dit för en spelning med solklara Au Revoir Simone... Jag lämnade Cabaret Sauvage med ett nytt favoritband; Norska Casiokids klev in som förband och det var kärlek vid första ögonkastet.

Casiokids

Casiokids liknar egentligen alla svenska indie-elektroband. Ändå är de så speciella. Melodier från Slagsmålsklubben och The Tough Alliance blandas med sång från Simon & Garfunkel och glädje från Håkan Hellström. Man kan inte bli annat än glad.

När väl kvällens huvudakt klev in var såklart inte de heller en besvikelse. Au Revoir Simone spelade främst låtar från sitt senaste album och scennärvaron var total. Inte en enda låt lämnade en oberörd. 10-poängarna var fantastiska Only You Can Make You Happy, som liksom etsade sig fast och vägrade släppa taget, och Shadow som långsamt byggdes upp till konsertens kanske bästa spår.

Au Revoir Simone

Au Revoir Simone är verkligen värda all den beröm de fått på senaste tiden och den här spelningen gör det verkligen inte sämre.

Bäst: Casiokids, Shadows och Only You Can Make You Happy

Betyg: 91/100 - helheten var fruktansvärt bra, från första låt med Casiokids till sista låt med ARS

Volcano Choir - Unmap

Förväntningarna var för mig enorma när Justin Vernon (Bon Iver) släppte nytt album tillsammans med Indie-proggarna i Collections of Colonies of Bees. Jag anser nämligen att Bon Ivers egna album For Emma, Forever Ago från 2008 är något av det bästa som släppts i den genren under hela 2000-talet.

Efter några genomlyssningar kan jag inte undgå att känna mig aningen besviken, inte för att det på något sätt är dåligt... Men jag hade faktiskt förväntat mig mer sång à la Bon Iver, vilket i sig kanske är tråkigt och väntat men just Justins röst hade jag hoppats skulle få mer utrymme. Nu får man istället något helt annat då det instrumentala fått en väldigt central roll. Det är en maffig ljudkullis med härliga post-rockvibbar och svängiga handklapp.

När han så får sitt utrymme med sången är det självklart lika skört och perfekt som tidigare vilket gläder mig enormt mycket.

Unmap är ett mycket tyngre album än For Emma, Forever Ago och jag tror att mottagandet kommer bli därefter; "förståsigpåarna" älskar det men jag tror inte att det når ut till en lika bred och stor publik som det faktiskt är värt att göra.

01 Husks and Shells

02 Seeplymouth
03 Island, IS

04 Dote

05 And Gather

06 Mbira in the Morass

07 Cool Knowledge

08 Still

09 Youlogy

Bäst: Seeplymouth och Still

Betyg: 77/100 - I slutändan, fruktansvärt bra. Jag behöver bara ändra (inte sänka) förhoppningarna.

Múm - Sing Along To Songs You Don't Know

Det är något hemligt och spännande med band från Island. Det görs musik där som det inte görs musik på något annat ställe i världen. Från de självklara stjärnorna Björk och Emiliana Torrini till legenderna Sigur Rós.

Visste man inte det innan så kan man snabbt konstatera att även Múm är från samma förtrollade ö. Glada trallvänliga låtar blandas med inslag av allt från helt och hållet onaturliga ljud till Xylofoner och mungigor. Man lämnas definitivt inte förberedd på vad som ska hända, jag tror inte ens att bandet själva är säkra på hur allt ska se ut och låta.

Just därför det är svårt att inte tycka om Múm, den barnsliga lekfullheten (Húllabbalabbalúú) och den nästan överdrivna "idyllkänslan" (Prophecies and Reversed Memories) gör att man ser dem som en lite dum kusin som man inte kan slita sig ifrån.

Tyvärr tycker jag dock att Sing Along To Songs You Don't Know är ett steg i fel riktning jämfört med bandets tidigare album som Finally We Are No One från 2002 och debuten Yesterday Was Dramatic, Today is OK från 2000.

Man kan väl knyta ihop det med att säga att Múm har gjort ett album som definitivt bör nämnas i positiv mening men som inte kommer komma till historien som det bästa de gjort.

1. "If I Were a Fish" – 4:16
2. "Sing Along" – 5:39
3. "Prophecies and Reversed Memories" – 4:06
4. "A River Don't Stop to Breathe" – 4:45
5. "The Smell of Today Is Sweet Like Breastmilk in .." – 4:47
6. "Show Me" – 3:45
7. "Húllabbalabbalúú" – 3:27
8. "Blow Your Nose" – 4:07
9. "Kay-Ray-Kú-Kú-Kó-Kex" – 3:57
10. "The Last Shapes of Never" – 2:27
11. "Illuminated" – 4:09
12. "Ladies of the New Century" – 3:45

Bäst: Hullaballabalú och Prophecies & Reversed Memories

Betyg: 79/100 - Eller en svag 8:a. Det är på håret.

Anna Ternheim Live @ Théâtre Alhambra, Paris 23/9

Jag kommer till den här spelningen med sparsamma förhoppningar då jag aldrig riktigt tagit till mig Anna Ternheims låtar i full utsträckning.

Jag vandrar hemåt i Parisnatten med ett stort leende på läpparna då Anna gjorde precis allt rätt i dryga 80 minuter.

Annas sköra men ändå så självklara röst ackompanjeras perfekt av svängiga gittarslingor, fantastiska pianoäventyr, dov trumpet och en fantastisk Kontrabas.

En ganska tråkig publik mjukas upp av Annas härliga svenska skolfranska och hon får stående ovationer långt efter sista låten, en mysig helakustisk version av Summer Rain.

Bäst: "Jag pratar om Mad Men" (Annas förklaring till gitarristen om vad hon (försöker) säga till publiken på franska), Summer Rain, och Tribute to Linn

Betyg: 9/10 - Det är lugnt, skört och försiktigt men fruktansvärt vackert.

The Passion Pit - Manners

The Passion Pit's debutalbum Manners är väl värd ett omnämnande. Det är ett album i stil med MGMT och Mew. Lägg även till inslag av Euro-disco från 90-talet så är du nästan framme.

När jag lyssnar på låtarna kommer jag ganska snabbt fram till att det definitivt inte är dåligt. Det finns väldigt bra delar och en del lite sämre delar. Men de riktigt bra delarna tycks helt enkelt bli för få och "super-mainstreamen" härskar för det mesta. Kanske speciellt mycket i den så kallade singeln The Reeling som faktiskt inte är långt ifrån värdelös och beige.

Favoriter är istället trallvänliga Eyes As Candles och föga överraskande Sleepyhead som spelats ganska flitigt i electro, lo-fi och indie-sammanhang.

Denna skiva kan enkelt sammanfattas för mig som något jag i ärlighetens namn tycker är bra men som aldrig riktigt ger mig något, vare sig glädje, sorg, lycka eller eufori... Man förblir liksom lite oberörd.

1.	"Make Light"	4:56
2.	"Little Secrets"	3:59
3.	"Moth's Wings"	4:16
4.	"The Reeling"	4:48
5.	"Eyes As Candles"	4:08
6.	"Swimming in the Flood"	4:59
7.	"Folds in Your Hands"	3:39
8.	"To Kingdom Come"	4:04
9.	"Sleepyhead"	2:55
10.	"Let Your Love Grow Tall"	3:32
11.	"Seaweed Song"

Bäst: Eyes as Candles & Sleepyhead

Betyg: 6/10 - Kan tyvärr inte bli högre än så här.