Kent - Röd

Låt oss först klargöra det här med att gå ut på hal is, det finns nämligen, som inom allt annat, olika grader av hal is, bildligt talat i det här sammanhanget. För mig är att skriva, prata, lyssna eller titta på Idol, Schlager, en del Jazz, dansband och faktiskt house att gå ut på hal is. Det är osäker mark, jag vet inte riktigt vad som väntas av mig eller av det jag lyssnar eller ser på. Jag känner mig lite vilsen, det betyder för den skull inte att jag tycker att allt är dåligt men det är inte min hemmaplan.

Vad har den här osäkerheten med Kent att göra?

Jo, Kent är för mig som att gå ut på (hal) is i plusgrader med spikskor på fötterna och 70 kilos väska på ryggen... naken, på det hela en ganska dum idé.

Kent är som att spela Monopool med Sauron, Voldemort, Riddar Kato, Katla och Döden på samma gång. Kent bör alltså inte nämnas vid namn, bör aldrig lyssnas på och bör aldrig vidröras ens i tanken, då riskerar man att dö... Eller?

Kent har i nuläget släppt 8 studioalbum, de har oräkneliga listettor i bagaget och sålt miljoner skivor världen över och spelat ett stort antal utsålda konserter. Ändå är det något som tar emot och får mig att må lite illa. Varför vet jag egentligen inte.

Nu i November släpptes Röd som trots att de skiljer sig en del från tidigare album mottogs med idel lovord och hur mycket det än smärtar mig måste jag också vika ner mig och sälla mig till massorna, för det är faktiskt riktigt bra. Det är självklart inte det bästa jag har hört, men bara efter en genomlyssning av skivan kan jag påstå att det är det bäst jag har hört av Kent.

Soundet präglas av Electro med syntar och mörk bas. Jocke Bergs röst är självklart sig lik men den stör mig inte lika mycket som tidigare eftersom musiken är så pass behaglig och tung, det agg man tidigare hyst mot hans släpiga röst försvinner ganska fort.

Det här albumet får mig faktiskt att må bra, det tar mig till favoriter från sent 90-tal och tidigt 2000-tal. Det är electro-pop och glädjerus i sin bästa form, det är svensk världsklasspop när det är som bäst.

1. 18:29-4
2. Taxmannen
3. Krossa allt
4. Hjärta
5. Sjukhus
6. Vals för satan (din vän pessimisten)
7. Idioter
8. Svarta linjer
9. Ensamheten
10. Töntarna
11. Det finns inga ord

Betyg: 90

- Jo, faktiskt... Men säg det inte till någon

Releasedatum: 6/11 - 2009

Bolag: Sony Music

Bäst: Vals för satan (din vän pessimisten) & Taxmannen

Genre: Behövs det?

Lyssna: Spotify