The Radio Dept - David (Singel)

När Sveriges bästa band under 2000-talet slagit rekord i att inte släppa sitt nya album får man i väntans tider hålla till godo med en liten mini-platta på 4 spår.

Titelspåret David har fruktansvärt konstigt nog fått ett dåligt mottagande av olika mer eller mindre viktiga personer inom svensk musik. Tro dem inte! Det enda jag kan hålla med om är att Radio Dept inte förändrats mycket, det är inte så särskilt spännande. Men det är inte därför jag lyssnar på dem.

Radio Dept är svensk, näst intill gratis hjärn-massage. Tack!

1. David
2. Messy Enough
3. David (Rice Twins Remix)
4. The Idle Urban Contemporaries

Bäst: David

The Antlers - Hospice

Hospice är The Antlers första album, med den kunskapen i bagaget kan man direkt fastställa att de lyckats fantastiskt bra. De blandar "på gång-genren" Post-rock med skör sång och små vältänkta melodier som kryper in i magen på en.

För mig är det långt ifrån det bästa jag har hört i år men jag märkar att jag gillar det mer och mer efter varje varv.. Så vem vet, om 3 veckor hävdar jag säkert att det här är årets bästa album.

Soundet känns modernt men ändå nyskapande, bekvämt men ändå vågat; rivit med mycket tanke.

1. "Prologue" – 2:35
2. "Kettering" – 5:11
3. "Sylvia" – 5:28
4. "Atrophy" – 7:40
5. "Bear" – 3:54
6. "Thirteen" – 3:12
7. "Two" – 5:56
8. "Shiva" – 3:46
9. "Wake" – 8:44
10. "Epilogue" – 5:25

Bäst: Den självklara favoriten är Bear. Det är även den låten som möjligtvis skulle kunna bli "stor" bland massorna.

Betyg: 92/100

* EDIT: denna text uppdaterades 13/11. (betyget höjdes)

Mellanslag

En hopsamling av gamla B-spår och outgivna låtar. Kanske främst känd för videon till låten King Rat som faktiskt är skapad av självaste Heath Ledger precis innan han avled.

Modest Mouse - King of Rat
Directed By Heath Ledger

Mellanslag

John Terry

Början på fortsättningen...

Chelsea tog hem årets första titel när man slog Manchester United på straffar i den lite bortglömda Community Shield. Grattis!

Deportees - Under the Pavement - The Beach

Först vill jag bara klargöra mina fördomar och anledningen till varför man omöjligt kan lyssna objektivt på Deportees tredje album.

Jag kan se det framför mig, hur de fyra helyllekillarna 365 dagar om året pulsade genom snön (för ja, det är snö året om i Umeå) i 25 minusgrader för att ta sig till folkets hus där någons pappa lovat att ställa fram ett halvfärdigt trumset och några ostämda gitarrer.
Jag kan se när de varje fredag spelade på den lokala fritidsgården och hur bygdens tanter tyckte pojkarna var "så trevliga och duktiga". Man kan bara inte tycka illa om dessa pojkar.

Vare sig detta är sant eller inte har pojkarna blivit en självklar förebild för hela Umeå, Norrland och Sverige. Glöm Lapporten och Midnattssol: Deportees ÄR Norrland 2009.
Att de nu släppt det bästa svenska albumet på kanske hela 2000-talet gör inte saken sämre.

Under the Pavement - The Beach är tankfull pop-soul-funk levererade med sådan inlevelse att det är omöjligt att inte beröras. Sångaren Peter Stenberg sjunger med sin fantastiska säregna falsettröst (nej, inte falsett som Håkan Hellström) och allt känns bara helt perfekt.

Det är svårt att skilja sig från mängden när det gäller det här... För ingen tycker något illa om Under the Pavement - The Beach. Alla älskar den för att det är omöjligt att inte göra det.
Ursäkta The Hives, Mando Diao och Swedish House Mafia men det är Deportees som på allvar kan ta upp kampen med Abba som sveriges största band genom tiderna.

Framför mig ser jag ändå fyra pojkar på väg till Folkets park i Umeå för sin första spelning inför mormor, morfar och 10 vänner.

1. Turn Back Time
2. Under the Pavement - The Beach
3. Will You Talk (If I Listen)
4. When They Come
5. When I Feel Too Free
6. Tell It To Me Like You Told It To Them
7. Back To Nature
8. Wherever I Lay My Head Tonight
9. I'm Ready For It
10. Out Of Love
11. I Wanna Be In Your Gang

Bäst: Turn Back Time, When They Come, Out of Love.

Betyg: 93/100..

Metric - Fantasies

Ett av mina favoritband under 2000-talet Metric har inte släppt ett album sedan 2005 och det fantastiska Live it Out. På grund av detta, med nutidens mått, ganska långa uppehåll hade jag nästan glömt bort sångaren Emily Haines och hennes manliga trio.

Därför blev det en glad överaskning, dels när jag fick skivan, och dels när jag lyssnade igenom den. För det här är något jag gillar; kanadensisk skränig indie-punk. Från första stund i Help I'm Alive är jag fast i Emilys häftiga röst och de intressanta texterna.

Skivans styrka och anledningen till att man håller intresset uppe i nästan en timme är flörtandet med olika stiler och genrer. Det är som en härlig mix av Mew, Band of Horses, The Sounds och mest av allt Stars, som likt Metric också kommer från Kanada.

Jag hittar snabbt några guldkorn och personliga favoriter. Den snabba och rockiga Gold Guns Girls och plattans solklara "crowd pleaser" Gimme Sympathy är början på skivans topp. En topp som fortsätter med den lite lugnare Collect Call som för tankarna till Broken Social Scene. (kanske inte så konstigt då både Emily och James Shaw även spelar med dem.) Efter detta kommer snabbt skivans kanske bästa och mest intressanta låt Blindness och "kings of Leon-rockiga Stadium Love.

Skivan avslutas med två akustiska versioner av Help I'm Alive och Gimme Sympathy som självklart är bra men får tas med en nypa salt, jag har aldrig varit mycket för att ha samma låt två gånger på samma album. Det blir lätt så att man klickar förbi slutet.

1. Help I'm Alive
2. Sick Muse
3. Satellite Mind
4. Twilight Galaxy
5. Gold Guns Girls
6. Gimme Sympathy
7. Collect Call
8. Front Row
9. Blindness
10. Stadium Love
11. Waves (B-Side)
12. Help I'm Alive (Acoustic)
13. Gimme Sympathy (Acoustic)

Betyg: 7/10 - Trots topparna och jämnheten saknas de riktiga Bergen.

Bäst: Gimmie Sympathy, Blindness

U2 Live @ Ullevi, Göteborg 1/8

Så var de tillbaka på svensk mark igen, världens i särklass största rockband, den moderna tidens Beatles. Återigen var Göteborg och Ullevi värd när enorma U2 kom till Sverige.

Bandets storhet behöver inte diskuteras, 60 000 biljetter två kvällar i rad vittnar om bandets popularitet i vårt land. Att Göteborgs stad går plus på kalaset behöver kanske inte heller diskuteras. Men hur var då upplevelsen? Levde U2 upp till de enorma förväntningarna?

Vad tror du?

Detta kan mycket väl ha varit den enskilt största händelse i svensk historia. I klass med... ja, i klass med vadå?

Om man ska hitta något negativt med U2's andra kväll i Göteborg så är det den lite utdragna och sega starten. Det tar tyvärr hela 15-20 minuter innan han för första gången lyfter scenen från marken. Det är i det ovanligt långa introt till "Beautiful Day" som alla tvivel röjs undan och kylan försvinner. I och med detta rus verkar det som om även Bono och bandet kommer igång, det levereras underhållning från en annan värld. Från årets "Allsång på Ullevi" i "I Still Haven't Found What I'm Looking For" då publiken tar över både första versen och refrängen. En smått shockad Bono får snällt vänta på sin tur ungefär halvvägs in i låten.

Den enorma scenen "Klon" lever först i 11:e låten "City of Blinding Lights" upp till sitt rykte. Hela Ullevi blir till en glödande boll innan det sprakar loss som en enorm disco-kula och snurrar som ett UFO. Ingen som var där hade blivit det minsta förvånad om hela byggnaden verkligen flygit iväg, det kändes verkligen som en rimlig fortsättning. Det är kanske först nu som bandet verkligen ger 100%. Det märks från första parkett till översta sittplats.

Det är därför man chockas när det läggs i ännu en växel. Avslutningen är magnifik. Det är som om han sparat alla bästa låtar till slutet, eller vad sägs om: Sunday Bloody Sunday, Pride, Walk On, Where The Streets Have No Name, One, With or Without You och avslutningen Moment of Surrender. Här kan man inget annat än att bara gapa som i trans.

En självklar höjdpunkt var föga överraskande "One" då Bono på klassiskt manér bad hela publiken att lysa med sina mobiler. Jag kan förstå att det är tufft på en Kent-konsert med 4000 personer i publiken... Men 60 000 mobiler (okej, nästan) samtidigt och One på scenen är inte något man upplever varje dag.

Betyg: 96/100 - Kan inte ens diskuteras.

Bäst: Hela sista timmen, speciellt One, Where The Streets Have No Name och jordens bästa låt With or Without You

City of Blinding Lights

jj - jj n° 2

JJ med bas i Göteborg får väl nämnas som den senaste och hetaste "indie-hypen". Jag vill inte vara sen att hänga på, fast det är jag nog redan. Med bland annat bra kritik från svårflörtade Pitchfork lär jj n° 2 vara ett riktigt bra album. Så är faktiskt också fallet.
Jag blir dock vid första lyssningen aningen överraskad, inte direkt besviken, men förvånad. Det låter inte som "the shit". Det är drömskt och lite försiktigt förförande men ingen Wow-känsla infinner sig direkt.

Det är snarare när man satt sig in i skivan och tagit sig tid att lyssna på spårens olika nyanser och lager som man förstår soundet på en djupare nivå, och då blir det plötsligt fantastiskt bra, allt vilar på en musikaliskt och modern säkerhet som inte får underskattas.

På något sätt tilltalar den ens drömska sida, för det är så jag känner det, som en svårfångad dröm ur en barndomsfilm. (läs den Oändliga historien)

Höjdpunkterna för mig är i nuläget ganska tydliga: Öppningsspåret things will never be the same again som trots sorgsen sång ger ett glatt och öppet intryck tack vare bakgrundsmusiken och klinkandet. Jag tycker även att "djurparks-genren" i Ecstacy går hem ordentligt. En tredje favorit är Masterplan som med sin fantasi säkerligen skapades under en bättre, om än lugn, förfest i en liten lägenhet i en stor stad med några flummiga figurer. Missa heller inte fantastiska Intermezzo. Like a movie!

1. things will never be the same again - 3:34
2. from africa to málaga - 2:50
3. ecstasy - 3:33
4. are you still in vallda? - 2:34
5. my love - 3:12
6. intermezzo - 2:48
7. my hopes and dreams - 2:43
8. masterplan - 2:48
9. me & dean - 2:42

Betyg: 91/100

Bäst: Things Will Never Be The Same Again, Masterplan