Mellanslag

Ja Tack!

Mellanslag

Missa för all del inte Feeling Pulled Apart by Horses / The Hollow Earth med Thom Yorke (Radiohead)

Singeln släpptes i september och innehåller två spår.

1. Feeling Pulled Apart by Horses (inspelade 2001 av Radiohead men hamnade aldrig på något album)

2. The Hollow Earth

Islands - Vapours

Eftersom jag aldrig tidigare lyssnat på Kanadensiska Islands känns det inte rätt att jämföra Vapours med något av bandets tidigare 2 album. Jag väger alltså bara in vad detta album ger mig, förutom "David Bowie-vibbar" på omslaget.

Vapours är faktiskt, som så mycket annan kanadensisk Indie, en väldigt trevlig skapelse, det är både lättlyssnat och trallvänligt utan att för den skull bli tråkigt och allt för "radio-vänligt".

Allt börjar med trummorna i Switched On och efter bara några sekunder kommer falsettsången in och jag känner redan då att det här kan vara något riktigt bra. Två av toppspåren Vapours och Devout bekräftar mina känslor och vi har en riktigt bra start på skivan. Jag tycker att den höga standarden bibehålls genom alla de dryga 40 minuterna med toppar som Disarming the Car Bomb, Shining och EOL.

Islands är definitivt en grupp jag kommer att hålla ögonen öppna för då Vapours växer ju fler gånger jag hör den. Jag hoppas att de tidigare albumen håller samma höga klass även de.

1. Switched On
2. No You Don't
3. Vapours
4. Devout
5. Disarming The Car Bomb
6. Tender Torture
7. Shining
8. On Foreigner
9. Heartbeat
10. The Drums
11. EOL
12. Everything Is Under Control

Betyg: 91

Bäst: EOL, Devout, Disarming the Car Bomb

Genre: Indie-pop, Rock

Påminner om: Arcade Fire, Sunset Rubdown, The Killers, Why?

Releasedatum: 22 / 9 - 2009

Bolag: ANTI-

Lyssna: INEEM, Youtube

Mellanslag

Jag vill tacka Nikita för bilden!

Den kommer hänga med ett par månader hoppas jag, är mycket nöjd.

The Longcut - Open Hearts

Experimentell Post-rock från Brittiska öarna måste i mina ögon alltid ges en chans. Trots att jag aldrig tidigare hört talas om The Longcut från Manchester gör de mig inte alls besvikna, snarare glatt överraskad.

Utöver ett antal EP's och singlar släppte de 2006 sitt första album A Call and Response som fick relativt bra kritik men aldrig riktigt nådde ut till massorna.

Med ett nytt bolag i ryggen (Melodic Records) släppte man i år Open Hearts som fått riktigt goda vitsord i England och Manchester, tyvärr har albumet inte riktigt haft någon genomslagskraft utomlands, vilket är lite tråkigt.

Open Hearts är ett spännande och omväxlande album; Something Inside låter som en mix mellan Bloc Party och The Cure medan bland annat Tell You So påminner om Engelsk-svenska Razorlight med inslag av Explosions in the Sky. Ett av mina favoritspår Boom känns som Moby och Mogwai i en riktigt lyckad kombination, tack för det!

Det är just omväxlingen och förnyelsen som gör det till ett bra album som aldrig riktigt fastnar i något fack, vare sig post-rock eller indie-pop. Varje låt för sig kanske inte håller absoluta toppklass men som ett album känns det både genomtänkt och spännande.

1. Out At The Roots
2. Something Inside
3. Tell You So
4. Evil Dance
5. You Can Always Have More
6. Open Hearts
7. At Any Time
8. Mary Bloody Sunshine
9. Repeated
10. Boom
11. The Last Ones Here

Betyg: 81

- Snarare högre än lägre!

Genre: Post-Rock, Indie-pop, Experimental rock

Påminner om: Bloc Party, Explosions in the Sky och Razorlight

Releasedatum: 6 / 6 - 2009

Bolag: Melodic

Bäst: Mary Bloody Sunshine, Boom

Lyssna: Myspace

The Clash - The Clash (UK) - 1977

Första gången jag lyssnade på The Clash var i en röd bil i Påskallavik utanför Oskarshamn. Bilen hette Astrid, låten hette London's Burning och där fick jag upp ögonen för punk. Det var i och med denna låt som jag började lyssna på musik från bland annat Ramones och Sex Pistols. I några veckor var dock London's Burning den enda punklåt jag kände till och den spelades flitigt till den dag då jag tog mod till mig och gick till Stockholms Skivbörs på Upplandsgatan och inhandlade deras enda exemplar av "The Clash UK-version".

Skivan spelades därefter varm på Bergsprängaren i rummet och jag gjorde även ett tafatt försök att lära mig spela elgitarr.

Det här albumet är så fruktansvärt bra av många olika anledningar, dels för att det var en föregångare i Punk-vågen som spred sig över Storbritannien och världen under 70- och 80-tal, dels för att det var albumet som på allvar fick mig intresserad av musik.

Man kan alltså sammanfatta det med att The Clash lade grunden för punken, både för mig och för världen i övrigt.

1. "Janie Jones" - 2:08
2. "Remote Control" - 3:03
3. "I'm So Bored With the U.S.A." - 2:24
4. "White Riot" - 1:56
5. "Hate & War" - 2:06
6. "What's My Name" - 1:41
7. "Deny" - 3:06
8. "London's Burning" - 2:12
9. "Career Opportunities" - 1:54
10. "Cheat" - 2:06
11. "Protex Blue" - 1:47
12. "Police & Thieves" - 6:03
13. "48 Hours" - 1:36
14. "Garageland" - 3:13

Betyg: 98

Bäst: London's Burning, Deny, Remote Control & Janie Jones

Releasedatum: 8/4 - 1977

Bolag: CBS

Kent - Röd

Låt oss först klargöra det här med att gå ut på hal is, det finns nämligen, som inom allt annat, olika grader av hal is, bildligt talat i det här sammanhanget. För mig är att skriva, prata, lyssna eller titta på Idol, Schlager, en del Jazz, dansband och faktiskt house att gå ut på hal is. Det är osäker mark, jag vet inte riktigt vad som väntas av mig eller av det jag lyssnar eller ser på. Jag känner mig lite vilsen, det betyder för den skull inte att jag tycker att allt är dåligt men det är inte min hemmaplan.

Vad har den här osäkerheten med Kent att göra?

Jo, Kent är för mig som att gå ut på (hal) is i plusgrader med spikskor på fötterna och 70 kilos väska på ryggen... naken, på det hela en ganska dum idé.

Kent är som att spela Monopool med Sauron, Voldemort, Riddar Kato, Katla och Döden på samma gång. Kent bör alltså inte nämnas vid namn, bör aldrig lyssnas på och bör aldrig vidröras ens i tanken, då riskerar man att dö... Eller?

Kent har i nuläget släppt 8 studioalbum, de har oräkneliga listettor i bagaget och sålt miljoner skivor världen över och spelat ett stort antal utsålda konserter. Ändå är det något som tar emot och får mig att må lite illa. Varför vet jag egentligen inte.

Nu i November släpptes Röd som trots att de skiljer sig en del från tidigare album mottogs med idel lovord och hur mycket det än smärtar mig måste jag också vika ner mig och sälla mig till massorna, för det är faktiskt riktigt bra. Det är självklart inte det bästa jag har hört, men bara efter en genomlyssning av skivan kan jag påstå att det är det bäst jag har hört av Kent.

Soundet präglas av Electro med syntar och mörk bas. Jocke Bergs röst är självklart sig lik men den stör mig inte lika mycket som tidigare eftersom musiken är så pass behaglig och tung, det agg man tidigare hyst mot hans släpiga röst försvinner ganska fort.

Det här albumet får mig faktiskt att må bra, det tar mig till favoriter från sent 90-tal och tidigt 2000-tal. Det är electro-pop och glädjerus i sin bästa form, det är svensk världsklasspop när det är som bäst.

1. 18:29-4
2. Taxmannen
3. Krossa allt
4. Hjärta
5. Sjukhus
6. Vals för satan (din vän pessimisten)
7. Idioter
8. Svarta linjer
9. Ensamheten
10. Töntarna
11. Det finns inga ord

Betyg: 90

- Jo, faktiskt... Men säg det inte till någon

Releasedatum: 6/11 - 2009

Bolag: Sony Music

Bäst: Vals för satan (din vän pessimisten) & Taxmannen

Genre: Behövs det?

Lyssna: Spotify

Maskinen - Boys II Men

Ingen kan väl någonsin ha missat Maskinen som efter Alla som inte dansar blev näst intill världsberömda. Boys II Men är deras första riktiga studioalbum men innehåller självklart deras "äldre" hits som tidigare nämnda "Alla som inte dansar" och publikfavoriten Segertåget.

Maskinen består i dagsläget endast av 2 medlemmar; Frej Larsson från Slagsmålsklubben och Herbert "Afasi" Munkhammar från Afasi & Filthy. Tidigare medlemmen Oskar Linnros från Snook hoppade tidigt av för att ägna sig åt annat.

Boys II Men är en väldigt intressant CD, en härlig cover på gamla "Lilla Sportspegeln-introt" möter oss i "Nr 1" och det experimenteras en del med allt från main-stream housesound till funk och rock-sväng.

Maskinen vill att det här albumet och deras sound ska vara nyskapande och namnet Boys II Men är menat som ett hån mot Hip-hopsverige som de anser stagnerat och inte kommer någon vart längre. Tankarna är stora, målen är höga, det planerar faktiskt att hålla en konsert i någon form av flygande farkost över Medborgarplatsen nästa höst. Hur det går återstår att se, fastslås kan dock göras, att Maskinen förmodligen gjort årets mest spännande svenska rap-album.

Betyg: 72

Genre: Rap, Funk, Rock, Techno, Trance, House, Electro, Salsa

Påminner om: Afasi & Filthy, Snook

Releasedatum: 19/11 - 2009

Bäst: Bränner, Gatan Upp & Buffalo Blues

Frågan: Skivomslaget... Vad tänkte de på?

Wild Beasts - Two Dancers

Wild Beast är fyra unga killar från Kendal, England som spelat tillsamman sedan 2005. De har aldrig riktigt slagit igenom ordentligt, varken i England eller utomlands. Jag kan snabbt konstatera att det inte beror på musiken, för den är fantastisk. Jag har inte lyssnat på deras debutplatta Limbo, Panto från 2008 men nu när de i år släppt Two Dancers är det svårt att inte fastna.

Det börjar lite försiktigt och mulet men spricker sedan upp i en svindlande resa med intressanta ljud och grym falsettsång från Hayden Thorpe. Det går från att låta som Kate Bush till Anthony and the Johnsons och allt känns så säkert och självklart att det är svårt att stänga av.

Favoritspåren är All The King’s Men som till en början kändes lite seg men som bara växt sen dess och Two Dancers (ii) som påminner om Morrisseys i hans bästa stunder.

Jag har svårt att släppa greppet om detta album och hoppas att fler får upp ögonen för Wild Beasts svängiga melankoli.

Betyg: 91

Releasedatum: 3/9 – 2009

Genre: Rock, Indie, Alternative

Bolag: Domino Records

Påminner om: Anthony and the Johnsons, Morrissey och svenska JJ

Lyssna: Spotify, Deezer

Mellanslag

Tänkte ge mig ut på enormt hal is för en sekund, det gäller nämligen Idol. Men det är ju oerhört svårt att inte fastna när det varje fredag är en person som håller absoluta världsklass på alla sätt och vis. Jag talar självklart om Mariette som (trots) rastaflätor är vackrast söder om Kiruna.

Så, låt oss nu lämna Idolträsket.

Sunset Rubdown - Dragonslayer LP

Sunset Rubdown var för några dagar sen helt okända för mig. Jag är idag väldigt glad att jag fick upp ögonen för denna fantastiska Kanadensiska kvintett med sångaren Spencer Krug (från bland annat Wolf Parade) i spetsen.

Gruppen har egentligen inte släppt något "riktigt" album, något jag inte alls klagar på efter detta nästan 50 minuter långa mästerverk. Det är starkt och tryckande självklart men ändå skört, trevande och stegvis uppbyggande. Ett fantastiskt exempel på det är underbara "Apollo and the Buffalo and Anna Anna Anna Oh!" som liksom glider fram och långsamt byggs upp innan den i slutet skiftar färg och flyger iväg. Det är psykedelisk experimentell rock när det är som bäst, helt enkelt fantastiskt!

1. "Silver Moons" – 4:45
2. "Idiot Heart" – 6:09
3. "Apollo and the Buffalo and Anna Anna Anna Oh!" – 5:23
4. "Black Swan" – 6:54
5. "Paper Lace" – 3:48
6. "You Go On Ahead (Trumpet Trumpet II)" – 5:43
7. "Nightingale/December Song" – 5:34
8. "Dragon's Lair" – 10:28

Betyg: 94

Bolag: Jagjaguwar (samma som Volcano Choir)

Releasedatum: 23/6 - 2009

Genre: Indie, Experimental Rock

Bäst: Apollo and the Buffalo and Anna Anna Anna Oh

Lyssna: Spotify

Mellanslag

Ändrar betygskalan så jag kan ge ett mer exakt betyg.

Nu kommer jag alltså att ge betyg från en skala på 1 till 100

Princeton - Cocoon of Love

Jag älskar debutplattor, vare sig man känner till bandet sedan tidigare eller hör dem för första gången är det något speciellt med den första riktigt skivan de släpper. Man får liksom vara med från starten, ingen kan säga att deras tidigare verk(som ingen ens lyssnade på då) var bättre eller att de "tappat det" och så vidare.

Princeton är 4 vanliga killar från Californien som gillar musik. De började faktiskt spela tillsammans under sina studier i London, England mellan 2005 och 2007. Men först när de återvände till Cali började de på allvar arbeta med Cocoon of Love som släpptes den 29:e september 2009 på skivbolaget Kanine Records.

Princeton är en mer eftertänksam version av Vampire Weekend, det är väldigt glatt och uppåt men det spelas med en sådan säkerhet att man får känslan av att killarna spelat in mängder av skivor innan denna.

1. "Sadie and Andy" – 3:36
2. "Show Some Love, When Your Man Gets Home" - 3:51
3. "Calypso Gold" - 3:44
4. "Korean War Memorial" - 4:02
5. "Stunner Shades in Heaven" - 4:11
6. "Martina and Clive Krantz" - 2:47
7. "Shout it Out" - 2:41
8. "Sylvie" - 3:36
9. "I Left My Love in Nagasaki" - 4:12
10. "Worried Head" - 2:56
11. "The Wild" - 3:45

Betyg: 85 - En av de bästa debutplattorna på 2000-talet.

Genre: Indie-rock, folk

Bäst: Show Some Love, When Your Man Gets Home